Om en vän

Det är konstigt hur jag den senaste veckan plötsligt börjat gå in på din profil nästan dagligen. Jag har skrivit ditt namn i sökrutan bara för att se den där lilla symbolen som indikerar att vi ännu är vänner. Ännu vänner, ännu hela. Där. För även om det bara är där så betyder det något och ger mig något. Även om jag inte riktigt vet vad. Kanske betyder det att jag ännu bryr mig, kanske betyder det att jag saknar att få kommentera och dela de där skratten vi brukade dela, kanske stillar det min nyfikenhet. Jag vet inte. Men någonstans i hjärtat finns du hela tiden kvar. Det blir så smärtsamt uppenbart att jag inte alls är klar med vår vänskap när jag sitter här, två år efter att vi "tagit slut", och ännu värderar den där himla facebook-vänskapen som om den vore renaste guld. Efter allt så finns det ännu en sorts saknad. Trots att det blev så dumt mellan oss och jag fortfarande inte vet hur jag skulle kunna ha lagat det i tid. När du gick ut från den där tatueringsstudion så gick du aldrig helt och hållet. Istället lämnade något litet och trasigt inuti mig som varje maj-månad efter det kommer att undra vad fan som hände. Kanske fick vi bara slut på chanser, kanske traskade vi över varandras nerver för mycket eller kanske växte vi bara isär. Jag tror aldrig att du insåg det själv men du hänvisade ofta till Tomas Ledins texter och med tanke på det vill jag väl bara säga att en del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.