Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg

måndag 20 maj 2013

Världsherravälde

Jag överlevde Göteborgsvarvet trots mitt ostrukturerade vis att attackera det hela. Utan egentlig löpträning (har joggat som längst 5 kilometer sedan i somras) och med nya skor på fötterna tog jag mig igenom. Trots att jag dagen innan varit på vårkonferens med nya jobbet, druckit drinkar jag kanske inte borde ha druckit och sedan snubblat hem runt halvtvå så klarade jag det! Och jag höll faktiskt aldrig på att dö. Jag hade ta mig fan kul till och med. Kunde jogga hela vägen och uppskatta allt som pågick runt om. Log åt snälla människor som dragit fram vattenslangar att duscha oss med, applåderade åt musikanterna och tackade varenda funktionär som gav mig vatten. Känslan när jag passerade milen och insåg att det nog skulle gå hela vägen var ofantligt häftig. Kände mig så himla stolt över varenda steg jag tog därefter. Och när det började bli tungt, strax efter avenyn med cirka fyra kilometer kvar, hörde jag plötsligt bekanta röster ropa mitt namn. Min syster Karin, hennes make och min sambo hade ställt sig så himla rätt och fick de sista kilometrarna att gå snabbt även om de egentligen passerade långsammare på uret. Tankarna in mot mål var det Karin ropat, det vill säga: "Världsherravälde!". Gick i mål på 2:25 och ville highfive:a mig igenom hela Göteborg. Jag gjorde det! Tack alla som stöttat och tänkt lite extra på mig. Tack varenda en av er som stod längst spåret och hejade. Ni gjorde det så himla mycket enklare.

Jag och den där medaljen som för mig är värd sin vikt i guld.

Kände och känner mig så jäkla oslagbar, även om jag belönades med två ordentliga kräk-omgångar på vägen hem från varvet. Fick även två blå tånaglar. Samt ett par ordentligt stela ben som helst inte går nedför trappor än. Men vet ni vad, det var så himla värt det och så kul. När jag fick mig medalj tänkte jag nästan fälla en glädjetår. JAG GJORDE DET!

lördag 18 maj 2013

torsdag 16 maj 2013

Upp och iväg

Dags att tjuvstarta livet som en i gänget på Fitness24Seven. Om 30 minuter samlas vi på Kungsgatan här i Göteborg och morgontränar ihop innan frukostmöte. Därefter ska jag leta mig mot skolan där årets sista kurs drar igång. Helt galet att vi nu står vid den där kursen som kändes så oändligt långt borta den där första introduktionsdagen. Kan inte riktigt greppa att jag snart läst ut kostvetarprogrammet. Kan inte förstå vart tiden tagit vägen, men vet i alla fall att det faktiskt varit världens bästa år. Jag tappade aldrig känslan av att ha hamnat rätt. Inte ens under biokemin som försökte knäcka mig.


Men sedan då? Jag vet inte. Jag vet inte om jag kommer att plugga eller jobba i höst. Men jag vet att det kommer bli hur bra som helst. Jag kommer att vara där jag ska vara. Känner mig lite granna som en levande kliché. Ser fram emot allt. Ser till och med fram emot den galenskap jag i princip tackat ja till nu - nämligen att springa Göteborgsvarvet på lördag. Två mil och en kilometer, helt oförberedd. Varför får jag för mig sådant här?

tisdag 14 maj 2013

Äntligen börjar jag klättra på den där sablans stegen

Mitt absoluta sikte de senaste åren har varit att arbeta på en plats som står för det jag tycker att träning är och ska vara. För mig ska träning, och därmed hälsa, inte vara en lyxvara utan något som är tillgängligt för alla oberoende av hur ens livssituation ser ut. Det ska inte vara att passa tider och hinna med. Det ska inte vara en knut i magen då pengarna dras.

Mitt sikte och min dröm har varit att jobba på en plats där den tillgängliga, enkla och roliga träningen står i centrum. I dag går jag till Fitness24Seven och skriver på anställningspapper. 

fredag 15 mars 2013

När man står lite på sidan om och försöker förstå

Sitter och pluggar. Studerar just nu Body Magazine. Kanske den roligaste litteratur jag någonsin tagit mig an på ett "akademiskt" vis. Det jag inser när jag bläddrar i den är att den är nästintill helt oöversättlig till min vardag. Visst kan jag inspireras, hitta nya övningar och ibland så kallad "ny forskning" som presenterar roliga saker. Men, jag blir lite matt.

I deras artikel "Billig Byggarmat" lägger de upp en plan som gör att matkostnaden landar på 2600 kronor i månaden. De anser att det är rimligt för alla som inte "super i tid och otid". Enligt Riksmaten lägger en vuxen person cirka 1900 kronor i månaden. Jag och Alex handlar för omkring 500-800 kronor i veckan, beroende på vilka varor som behövs fyllas på där och då. Det betyder att vår månadskostnad landar på omkring 2000-3200 kronor för två personer. Vi handlar gärna ekologiskt men landar alltså trots det på denna ganska låga summa om man ska jämföra med snittet. Vi har ingen full kyl där varorna står tills de ruttnar bort, utan handlar hem i den takt vi äter. Jag förstår inte hur Bodys billiga byggarmat kan komma upp i 2600 kronor i månaden för en person.

I en annan artikel låter de Georg Hällstorp agera gästkock. Han berättar om hur han de senaste åren äter så ren mat som möjligt. När någon säger ren mat tänker jag paleo, ekologiskt och korta led från mark till affär. Så tänker inte Georg. Han tipsar om sitt Fluff 2.0 som innehåller 200 gram frysta jordgubbar, 50 gram whey proteinpulver med citronsmak, 1/2 dl thaisoppa och en matsked currypasta. Varor som alltid finns hemma hos Georg är proteinpulver, sötningsmedel och mager mjukost. Och jag tänker, är det verkligen ren mat? När jag tänker på sådana produkter ser jag långa led av processer och fabriker framför mig. Och jag vet inte, men för mig känns det inte alls särskilt rent. Jag säger inte att jag aldrig har sådana varor hemma, för det har jag. Men jag står ju inte och kallar min kyl för ren heller. 

En tredje artikel med rubriken "MAX DEFF - på rekordtid" tipsar de om hur man toppar formen på fyra veckor via deras kost och träningsprogram. Kostplanen de lägger upp för en kvinna på 60 kg är helt absurd. De föreslår ett energiintag på fåniga 935 kcal. BMR, det vill säga den basala metabolismen, för en kvinna på 60 kg kräver 1555 kcal. De rekommenderar samtidigt det enorma proteinintaget 58 E%. Protein som kroppen inte hemskt gärna tar upp då den befinner sig i obalans. Energibalansen är helt avgörande för proteinbalansen. Jag förstår det är en extrem plan för snabba resultat. Men vad fan? Hur kan de rekommendera ett energiintag under BMR? BMR som ju för i helvete är det kroppen behöver för att hålla igång hjärta, lever, tarmar.. basala himla funktioner.. Hur kan de rekommendera det energiintaget ihop med hård träning. VA?! Hur förväntar de sig att en människa ska kunna stå rakt efter fyra veckor av deras MAXDEFF? Det kanske inte spelar någon roll? Magrutorna sitter ju plats i alla fall. Eller? 

Fan. Jag blir som sagt lite matt. 

lördag 9 mars 2013

Därför gör jag det

Under gårdagens träningspass hörde jag en kille som högljutt annonserade för oss andra att träning faktiskt bara är ett substitut för något man saknar och att alla som tränar gör det på grund av något de inte har. Han sa att de timmarna folk lägger på träningen är tid de egentligen önskat att de kunnat lägga på att vara med någon eller göra något annat. Jag började fundera på det hela. Först förbannad, sedan arg och sedan mer sansad. Träning är ett ofantligt brett ämne att attackera. Och att göra antaganden om alla som tränar gör ämnet ännu bredare och ännu mera svårfångat. För hur många träningsformer finns det? Hur många utövare finns det? Jag kan inte ens dra en gissning kring det, kan inte se ansiktet på ens hälften av dem framför mig. Men hans mening var ändå att alla som tränar gör det på grund av något de inte har.

Jag testade hypotesen på mig själv med den enkla frågan: Varför tränar jag?

Mitt första argument är för att jag kan. Jag tränar för att jag kan. För att min kropp kan springa, för att den kan lyfta, för att den kan hoppa, balansera och cykla. För att jag hela tiden tror.. eller nej, för att jag ta mig fan hela tiden vet att min kropp kan mer. Jag tränar för att jag vet att jag kan utvecklas. Jag kan bli friskare, starkare, snabbare. Det handlar om en helt egocentrisk handling. I ett liv där så mycket handlar om relationer och att finnas bredvid/ihop/omkring andra människor blir träningen något jag kan göra enbart för mig. Jag tränar för att det ger mig en tid på dygnet då något så basalt som min andning är det viktigaste. Träningen håller mig medveten om min hälsa. Hur mår jag? Jag tränar för att det påminner mig om att det är viktigast. Jag har alltid varit fäst vid tanken om mål. Jag älskar tanken att sträva mot något. Vare sig det rör sig om att få drömjobbet eller lära mig laga en maträtt. Och i träningen hittar jag alltid mål. När saker känns osäkra på andra plan så vet jag alltid vad mitt mål är där i alla fall. Där på gymmet, vid skivstången, stående framför en kettlebell eller i löpspåret finns alltid en tydlig målbild. Känslan av att klara sina första chins, känslan av att lyfta mer, att kunna öka tempot och faktiskt må bättre efter varje pass. Den känslan gör att jag tränar. Känslan av att jag faktiskt hela tiden kan mer. Jag tränar inte för att jag saknar något, utan för att jag vill behålla och ha mer. För att jag tror att en stark kropp är en frisk kropp. Och att vara frisk är faktiskt ännu en intention jag har. Jag tränar för hälsa. Och för att det får mig att försöka mig på saker som på bilden nedanför.



Varför tränar du? Eller varför tränar du inte?

måndag 16 juli 2012

Att träna på okänd mark

I kväll har jag varit på min i särklass allra märkligaste löprunda. Låt mig berätta. Läs om det intresserar, hoppa över om du bara känner "Äh, håll käften" inför det hela.

Så. Jag var springsugen och bestämde mig för att fräsa ut till Herrestadsfjället. Jag har inte sprungit där förut så jag var extra taggad inför min löprunda. Läste att det minsann skulle finnas ett elljusspår och satte sikte på det. Började jogga åt det håll jag trodde var rätt. Insåg dock efter någon kilometer att jag inte alls var på rätt spår och joggade snällt tillbaka till bilen. Läste på skyltar och googlade mig till visdom. Hittade spårets början och satte iväg med endast de röda markeringarna som min guide. "Det här går nog bra". hann jag tänka innan jag trädde in i galenskapens landskap.

Det pågick tydligen skogsskövling så det så kallade elljusspåret var enbart kaos. Det låg trädrester överallt och djupa traktorspår hade bildat monsterdjupa lerpölar. Monsterdjupa och helt oundvikliga lerpölar. De flesta träden som haft markeringar på sig var dessutom nedhuggna och på väg bli brasved i någon stuga. Dock fanns vimplar som skogsarbetarna hivat ut som nya vägvisare. Dessa var dock väldigt få så jag fick använda min bästa falksyn för att hitta dem. Trodde att kaos-området skulle ta slut rätt snart, men det gjorde det inte. Förstås. Istället fortsatte det i fem jäkla kilometer. Det var rena rama tjurrus-terrängen. Jag snubblade över trädrester, hoppade över och under stockar, plaskade i tusen pölar och med ungefär en kilometer kvar passade jag även på att ramla och därefter landa i en av alla lerpölar. Men, märkligast av allt var att jag under hela tiden sjöng på "Mössens julafton". 


+ Fokuserade nått så jävulsk på att hålla mig uppträtt och på rätt spår att jag egentligen aldrig tänkte på huruvida det var jobbigt att jogga. Kul att springa i pölar (gammal störning). Hunden tyckte det var kul. Inga andra motionärer på spåret. Spännade på ett "är-jag-vilse"-sätt.

- Skrapsår, blod och lera. Smutsig hund. Smutsiga skor. Glömde stretcha. Myggbett. Spännade på ett "är-jag-vilse-på-riktigt"-sätt.

tisdag 20 mars 2012

It's not about perfect, it's about effort

Det finns inget som slår känslan av ett riktigt bra pass på gymmet. Hög musik i lurarna och sedan komplett jäkla fokus på den egna kroppen. Den första kvarten är ibland smyg-ockuperad av vardagen med dess plugg, räkningar, bråk och dylik skit. Men sedan slår det om till min andning, mina muskler, min mjölksyra. Träningen stänger av allt mitt grubblande. Varenda tanke går istället till att orka. Till att lyfta, springa och bara.. andas. Något så enkelt som ens egna andning är helt fantastiskt att ha som enda sak att tänka på i en halvtimma, femtio minuter eller kanske ett par timmar. Jag har sagt det förut, men jag är ta mig fan övertygad om det viktiga i att hitta en helt egen plats. Någonstans där man bara är för sig själv. Någonstans där man bara gör för sig själv.

Jag tränar för min skull. För att jag mår bra av det, för att jag tycker att det är otroligt häftigt att känna att jag har kontakt med mig själv och en förmåga att utvecklas. Jag tränar för att klara av mer, eftersom jag vet att jag kan mer. Fan, en dag vill jag jobba med det här. Tänk att få hjälpa någon annan att hitta den här känslan. Det hade varit förjävla häftigt. Så, jag siktar väl ditåt.

måndag 19 mars 2012

När de högre makterna besöker gymmet

Det finns en person på mitt gym som ber inför varje Body Pump-pass. Hon ber en längre gång i början och sedan ber hon även inför varje ny låt och muskelgrupp. Inget fel med det. Men, intressant. Jag blir ohyggligt nyfiken på vad hon ber om. Styrka, antar jag. Det känns som klassiskt bön-material.

torsdag 24 november 2011

När den galonbeklädda ungen inom en vaknar till liv

Dagens insikt: Att springa genom vattenpölar är kungligt kul.

Kom precis in efter en kvällstur i regnet. Råkade under ett av mina första springsteg hamna mitt i en vattenpöl. Först blev jag förskräckt när jag kände mina tår bli våta, men sedan byttes känslan ut av ett: Wiiih! Efter det var jag som en målsökande robot efter vattenpölar. Jag sprang sicksack, försökte hitta så djupa vattenpölar som möjligt och trampade lite extra för varje pöl-steg. Ju mer skvätt, desto bättre. Åh.  Kände mig som en så fri människa. Inser att jag antagligen inte såg hälften så fri och skön ut som jag tänker, men fy fan, jag längtar till nästa regn-springtur.

Kan inte annat än tänka på en bild som Jossan la upp för ett tag sedan.

måndag 14 november 2011

Vad jag gjorde i lördags

Skötte mig väl inte helt bra kvällen innan tävlingen. Festade till det på fredagen, efter veckor av förberedelse. Halvt oexemplariskt sådär inför sin första tävling. Men hur som helst, jag lyckades ändå lyfta, skutta, springa och ro in en vinst i tjejklassen och bli Motionshusets Mästare 2011. Ett riktigt fint kvitto. Riktigt roligt att genomföra alla grenarna, att känna hur kroppen ger sitt allt och hur det håller.

Är riktigt nöjd med min insats, om man bortser från min löpning och missen jag gjorde på roddmaskinen. Tog i mer än någonsin på den däringa roddmaskinen. Såpass mycket att jag flög av sitsen. Taskig tajming och redigt obekvämt. Men som sagt, låt mig upprepa det viktigaste: Jag är numera Motionshusets Mästare 2011.

torsdag 3 november 2011

Edward Stanley sa redan på 1800-talet att: "De som tror att de inte har tid för fysisk aktivitet måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom”

När det är som mest att göra är det som viktigast att pausa. Mitt i all tenta-jäkt gick jag i dag till gymmet och stängde av mig själv. I tre timmar var jag på gymmet. Träning är för mig sann jävla meditation. När jag tränar tänker jag inte på någonting utanför löpspårets svängar eller gymmets väggar. När jag tränar är motivationen precis där jag är, så som den alltid borde vara.

Det är så satans nyttigt att hitta "sin plats", där man bara är i det exakta nuet och får möjlighet att ventilera kropp och huvud. Jag tror stenhårt på att träning möjliggör för huvudet att ladda om. Jag tror inte att det är en slump att det är efter träning som jag är som mest inspirerad. I dag kom jag exempelvis hem och skrev två sidor på min uppsats som jag tidigare under dagen inte kunnat komma vidare på. 

Det är rätt häftigt att gå en utbildning där de uppmuntrar oss till att pausa. En utbildning som inte bara pushar, utan coachar. Som hela tiden påminner oss om vikten att ta hand om oss själva. Vi ska inte lära oss så mycket som möjligt om stress och fysisk aktivitet för att klara en tenta. Vi ska, framförallt, omsätta kunskapen i medvetna handlingar och val. Prioritering ett ska hela tiden vara vi och vår hälsa.