För, jag har tänkt på det så många gånger. Hur orden rasade ur mig förut men hur de nu stannar hos mig. Tänkt på hur jag täckt sidor av snurrande tankar, stannat uppe på natten och skrivit tills jag inte orkat skriva längre. Varenda tanke fanns på pränt, till jag träffade honom och plötsligt blev "tyst". Jag behövde inte hålla på och känna så jävla mycket hela tiden även om jag kände mer än någonsin. Är det inte konstigt hur lyckan inte behöver skrikas ut. Hur den liksom syns ändå, hur den räcker som den är och bara behöver vara en känsla i mitt huvud och inte på papper för andra att läsa. Kreativitet gror i ensamhet, sa någon. Tänk om det är så?
"Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still."
Uttrycket är hämtat från Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden från 1811.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar