Inspiration

Inspiration är en färskvara. Därför blir det jäkligt knepigt när man, sittande framför en hemtenta eller uppsats, plötsligt bestämmer sig för att slå handen i pannan och tonårsvråla: "Men åååh! Ingen inspiration ju!". Rent tidsmässigt finns luckan i schemat, men i huvudet stannar allt på punkt. Punkt. Punkt. Frågetecken. Och vad fan nu då?

Motivation är ju egentligen den enkla biten. För oftast handlar ju motivation om jäkligt simpla frågan: Varför ska jag göra detta? Har jag ett argument till varför ja, då har jag också en anledning till att börja. Inspirationen däremot,  den blir svårare. För det handlar inte om varför, utan om hur. Hur? Med vilka ord? På vilket sätt? Jag slår mig ofta ned, fullt medveten om att "detta måste göras" och därmed full av motivation. Men soamtidigt helt medveten om hur. Inspirationen ligger nere på ettans växel och krypkör, medan motivationen varvar motorn. Och jag tror (eller vill kanske tro) att det är ganska vanligt. Att man helt enkelt inte går igenom alla stegen innan man slår sig ned för att faktiskt skriva den där uppsatsen, hemtentan, eller ansökan hit eller dit. Motivationen är så jäkla stark att man tänker att det bara ska spruta ur fingrarna och synas på varenda bokstav att man fattat, kan och vill. Man står i hallen med skorna på. Taggad och så himla redo att rusa ut genom dörren och vidare till den där arbetsintervjun. Men samtidigt helt jävla naken. Vem ska det imponera på? 

Inspiration är en färskvara. Ingen play-knapp. Inget off eller on, utan en ständig inmatning. Kanske i form av en bok, en film, en serie eller träning. Tänker du bäst när du promenerar - då så, där finns också inspirationen. Det viktiga är det du väljer att göra funkar som en uppmaning till huvudet. Något som säger: "Här har du hjärnan, och snart gör vi något vackert ihop". Typ. Kanske uttrycker jag mig luddigare än vad det var meningen från början. Jag skyller på vinglaset bredvid mig, en lång dag och, ja just det, brist på inspiration. I kväll borde jag ha skrivit några korta kommentarer om kurslitteraturen, skickat iväg och kunnat stryka det från to do-listan. Men. Det går inte. Inte i kväll och nu.  För det går inte att åka hemifrån åtta på morgonen, sitta på seminarium till elva, skynda till jobbet efteråt och komma hem nio på kvällen, äta middag med sambon och sedan bara förvänta sig att fingrarna helt magisk ska veta vad de ska skriva. Huvudet är inte klart, för huvudet har ju inte ens fått påbörja uppgiften. Så därför ska jag göra det lätt för mig själv, läsa kurslitteraturen nu, låta den landa, sova och lagom till frukosten skriva ned mina kommentarer om det hela. Det är ingen idé att slita hår från huvudet när huvudet så tydligt säger nej. Så nu blir det - NEJ! Och god natt!