Känslan av att inte hosta konstant, det är en rätt skön känsla

Eftersom jag, under de senaste dagarna, har hängt med förkylningen sänd av Satan och alla hans demoner  är jag i dag väldigt nöjd vart jag sitter och känner: Jag har inte ont överallt.

I dag är det hittills en schysst förkylning, en sådan där man skulle kunna gå till skolan med. Fast nu har jag ju ingen skola. Så, istället går jag ned på stan och köper grejer inför i morgon då jag och Maria ska ha födelsedagsfest. Måtte denna ondskans förkylning överge mig helt och hållet nu!

Inte så att jag skulle kalla mig själv piggast i stan

Har ägnat dagen åt att försöka hitta styrkan till att gå ned till stan och handla naturgodis, eller ägg. Förstår att det är en viss skillnad på de båda. Hur som helst. Eftersom jag inte orkat ta mig ned på stan så har jag  istället köpt mig en tröja med hjälp av en, två, tre snabba tryck på datorn. Tröjan är gul, rosa och blå. Och mönstrad på ett sätt som endast kan beskrivas som "batik". Den här förkylningen alltså. 

När man delar baciller

I dag har jag haft en förkylningsdag ihop med min kärlek. Vi har hostat i ihop, snutit oss i omgångar och försökt boosta kroppen med vitaminer och te. I dag har det verkligen varit mest synd om oss.

En lugn söndag, helt enkelt

So I do

Vissa dagar så känns det som att hela hjärtat går i slow motion. Som om lusten finns i kroppen, men aldrig når fram till huvudet eller vart fan det nu är meningen att den ska nå. Det enda som når fram är irritationen på att ingenting känns riktigt värt något. Som om dagen, i sig, inte riktigt är värd något. Fast än jag vet en massa saker som är värda massor. Fast än jag vet att dagen, i sig, är värd en miljon. Den här dagen, fen är en startsträcka, en paus och en hållplats.

Och på hållplatser, där passar det ta mig fan perfekt att typ.. äta choklad. 

Du brukade hoppa på bussen och säga: Få mig att skratta

Kom att tänka på en tjej jag brukade känna. Vi var aldrig toknära varandra, men hon har gjort mig väldigt glad många gånger. Vi åkte på samma buss under stora delar av gymnasiet och jag minns hur jag sa att hon var anledningen till att mitt pendlande funkade. "Hoppar du av blir skolket ett faktum", sa jag. Hon var ofantligt, nästan provocerande snygg och skön. Få människor passar in i beskrivningen "skön" så mycket som henne. Hon var asgarvar-rolig och mötte mig alltid med ett leende, även åren efter gymnasiet när vi sprang in i varandra på bussen, på stan eller i kön till fyllekäket. Men i dag slog det mig att det var längesen. "Kan jag höra av mig till henne nu?", tänkte jag och bläddrade i telefonen utan att hitta hennes nummer. Skrev in hennes namn i sökrutan på facebook och fick fram en minnesgrupp.

Hon är död.

När dagar ler mot en

Tillsammans har vi tusen år

Sitter på högskolans bibliotek och känner mig.. förvirrad. Hela biblioteket är invaderat av pensionärer. Samtliga som sitter inom min sikt är rynkiga, skakiga och krökta i ryggarna. När jag klev in i biblioteket var det genom en dörr som en rynkig parkingsonsskakande herre höll upp för mig. "Goddag", sa han. Och jag? Jag neg. Jag blev satt ur spel av den gamle herren som antagligen var med då den svensk-norska  unionen bröts, så jag neg. Neg och sa "Goddag" tillbaka.

Jag känner mig förd bakom ljuset, som den sista i viskleken. Vad gör allt detta rynkiga här? Har Reinfeldt jagat ut dem? Vad de än gör här så är de rätt söta där de sitter med sina snart hundraåriga händer och bläddrar i studentlitteratur. 

Don't let me live in vain

Jag tänker ofta på döden. Eller kanske inte döden som ting. Utan mer: "Vad fan skulle hända om jag bara gick och dog?" Brutalt, kan tyckas. Men jag tänker ofta så, speciellt när jag är ute och går, om jag snubblar till eller passerar övergångsställen. Inte manisk, men då och då inkräktar ändå tanken på vad fan som skulle hända om jag dog.

Alla önskar väl att man när man dör ska ha gjort skillnad. Att man ska ha lämnat ett avtryck. Att man för någon, någonstans, på något sätt verkligen spelat roll. Kanske inte avgjort det stora, men åtminstone det lilla. Jag tror det är det jag tänker på. Så egentligen kanske jag tänker mer på mitt liv, på vad fan som skulle hända om det skulle bli så illa att det bara tog slut. Vem skulle få första samtalet? Hade någon fastnat i sorgen? Eller, hade det inte vart någon större grej? Ett "Jaha", en svartklädd begravning och sedan jobb på måndag igen. Vart hade mina drömmar tagit vägen? Mina planer? Tänk om allt slutat precis här? Om jag aldrig hann göra det jag tänkt, om jag inte hunnit klart, om jag inte hunnit börja. Hade någon gjort som Laleh sjunger och berättat min historia? Vad hade de sagt?

Speciellt tycks sådana här tankar trampa in när jag är tillfreds, men också när jag just börjat planera något eller kanske för många gånger sagt att jag är glad, nervös, lycklig, kär. När jag är uppe i fart, då tänker jag: "..och nu dör jag väl också".

Och här sitter man och tänker att det är arbetslösheten som är vårt samhälles stora problem

Reinfeldt har en idé. Han tänker som såhär: livslängden förlängs och fler än någonsin kommer nå sin hundraårsdag. Därför borde vi höja pensionsåldern till 75, för annars blir ju vår pension längre än vi kanske räknat med. Vilken fasa. Tänk att hinna vila innan den sista vilan?!

Åh, Fredrik. Du gör mig tårögd. Det är så skönt att ha en kompis som du. Ett schysst val för oss som aldrig tänker bli sjuka, aldrig tänker hamna utan arbete eller gå i pension. 

He deleted me from facebook, so I deleted him from my life

Mest avslappnande för huvudet är ta mig fan att gå upp tidigt, promenera med hunden och sedan sitta på arslet och bara fundera. Fundera, helt utan att göra tankenystan. Har lyssnat mycket på denna låten också. Stark sak!

När ilskan bara måste ut genom kroppen

Att bo i Sverige innebär att man vänjer sig vid att ilska är en så kallad "arg lapp" och att demonstation är lika med ett gäng på tio personer som hytter med en gemensamt ihopsnickrad skylt. Nu har dock en av Uddevallas många ljushuvuden gjort något åt alla dessa veka handlingar. Han var missnöjd med Socialdemokraterna och attackerade därför en röd bil. Åh. Läs allt om det här.

Om vi vänder om nu får vi aldrig se om vingarna bär

Lilla Sällskapet har ordnat fram en låt som jag tror att jag inom kort, efter några till lyssningar, tänker spela sönder, ha med på fest och bli rå-taggat på livet till. Videon till den är i alla fall taggning på en pinne. Tack till Lilla Sällskapet för denna vrål-vänliga refräng som "Om vingarna bär" ger.

Jonglerar med brinnande bajskorvar tills jag dör

Hur man räddar en dag som inletts med en spya på skolan: Åka hem, köpa en bukett till sig själv, ta på mysbyxor, langa upp bra-för-magen-fil i en skål och sedan lägga datorn på magen. Och sedan bara inte röra sig, om det inte gäller lite vaggande rörelser i takt till ny fräck musik från Maskinen.

Det enda som kunnat rädda den här dagen ännu bättre än ovan nämnda är min karl och dennes kramar, alternativt en semla med mycket mandelmassa.