Om en vän

Det är konstigt hur jag den senaste veckan plötsligt börjat gå in på din profil nästan dagligen. Jag har skrivit ditt namn i sökrutan bara för att se den där lilla symbolen som indikerar att vi ännu är vänner. Ännu vänner, ännu hela. Där. För även om det bara är där så betyder det något och ger mig något. Även om jag inte riktigt vet vad. Kanske betyder det att jag ännu bryr mig, kanske betyder det att jag saknar att få kommentera och dela de där skratten vi brukade dela, kanske stillar det min nyfikenhet. Jag vet inte. Men någonstans i hjärtat finns du hela tiden kvar. Det blir så smärtsamt uppenbart att jag inte alls är klar med vår vänskap när jag sitter här, två år efter att vi "tagit slut", och ännu värderar den där himla facebook-vänskapen som om den vore renaste guld. Efter allt så finns det ännu en sorts saknad. Trots att det blev så dumt mellan oss och jag fortfarande inte vet hur jag skulle kunna ha lagat det i tid. När du gick ut från den där tatueringsstudion så gick du aldrig helt och hållet. Istället lämnade något litet och trasigt inuti mig som varje maj-månad efter det kommer att undra vad fan som hände. Kanske fick vi bara slut på chanser, kanske traskade vi över varandras nerver för mycket eller kanske växte vi bara isär. Jag tror aldrig att du insåg det själv men du hänvisade ofta till Tomas Ledins texter och med tanke på det vill jag väl bara säga att en del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.

Partytrick

Mitt bästa och mest uppskattade partytrick är att jag kan slicka på min nästipp. Åh, vad jag har fått människor att imponeras, vrida på huvudet och exalterat slå ihop händerna i spontana applåder. Om någon i bordet vid en middag frågar efter partytrick smäller jag omedelbart upp tungan mot nästippen och bara: "Kolla på mig då". Eller om folk pratar om långa tungor, problem med att nå mat som hamnat på näsan eller dylikt.. Ja, då flyger tungjäveln ut. Lite såhär va:

Som med nästan alla andra delar av min kropp hade jag sjuka komplex för min tunga när jag var yngre. Hade en tid i mitt liv när jag ansåg att min kropp inte var som andras och dessutom var tvungen att vara som alla andras. Väldigt märkligt att tänka tillbaka på hur jag nästan hade som hobby att hitta fel på min kropp då, speciellt eftersom jag numera mest hittar rätt överallt. För det sitter ju där, så det måste ju finnas en klockren anledning till varför. Typ så. I alla fall. Tungan min, den är kunglig och mitt allra bästa partytrick. Mina näst bästa partytrick är nog att halsa öl och fuldansa i timmar.

Nu ska jag snart bege mig jobbet. Förhoppningsvis kommer någon av kunderna fråga efter partytricks och ja, då vet vi ju alla vad som kommer ske. Om jag skulle be dig göra ett partytrick; Vad skulle jag få bevittna då? Kan du öppna en ölflaska med en snusdosa? Om du kan det så får du hiskeligt gärna ta och teach me master!

Jag är här nu

Efter fyra dagars introduktion hade jag i dag min första helt egna dag på Fitness24Seven. Anlände till Kungälv med mycket självförtroende. Självförtroende som genast skulle bli tippas omkull vid dagens första punkt på checklistan. Första punkten löd: Öppna dörren till säkerhetsrummet och larma av. Absolut, tänkte jag. Öppnade dörren, men kunde sedan inte hitta det förbaskade larmet. Tassade runt på stressade fötter, runt i cirklar, tittade längst väggarna och hittade till sist. Tryckte in koden och just som jag slog min sista siffra dödsvrålade larmet. Larmet varade i en halv sekund, men hjärtat på mig och kunderna hann ändå hamna någonstans i halsen. Helvete, vilket ljud. Jag tittade ut från mitt säkerhetsrum, vinkade till kunderna och ropade: "Hej allihopa, tänkte bara säga att jag heter Lisa!" Sedan gick det faktiskt som smort.

Fyra snabba på veckans fjärde dag

I dag är det dags för en mini-lista. Inget mer, inget mindre.

Vad har du druckit i dag? 

Mycket vatten, mycket kaffe och lite rödvin. Jag strävar ständigt efter den perfekta balansen mellan de vätskorna.

Dagens bästa skvaller?

Aftonbladet rapporterade om att Amanda Bynes tydligen har fötterna fulla med skärsår och blåmärken. Det fick mig förstås att häpna. Dagens näst bästa skvaller var när en snäll kund berättade för mig att vi lämnat varukylen upplåst. TACK!

Har du fått någon komplimang idag?

Självfallet! En kund sa att jag hade fina axlar och min handledare på Fitness24Seven sa att jag var duktig.

Hur snygg är du?

Efter närmare sju timmars sömn så ser jag väl ut ungefär som på bilden ovan. Så jag skulle vilja påstå att jag duger. Jag skrämmer ingen med min uppsyn, men jag är heller inte någon du skulle vilja ha på en tokstor plansch i ditt sovrum.

Inspiration

Inspiration är en färskvara. Därför blir det jäkligt knepigt när man, sittande framför en hemtenta eller uppsats, plötsligt bestämmer sig för att slå handen i pannan och tonårsvråla: "Men åååh! Ingen inspiration ju!". Rent tidsmässigt finns luckan i schemat, men i huvudet stannar allt på punkt. Punkt. Punkt. Frågetecken. Och vad fan nu då?

Motivation är ju egentligen den enkla biten. För oftast handlar ju motivation om jäkligt simpla frågan: Varför ska jag göra detta? Har jag ett argument till varför ja, då har jag också en anledning till att börja. Inspirationen däremot,  den blir svårare. För det handlar inte om varför, utan om hur. Hur? Med vilka ord? På vilket sätt? Jag slår mig ofta ned, fullt medveten om att "detta måste göras" och därmed full av motivation. Men soamtidigt helt medveten om hur. Inspirationen ligger nere på ettans växel och krypkör, medan motivationen varvar motorn. Och jag tror (eller vill kanske tro) att det är ganska vanligt. Att man helt enkelt inte går igenom alla stegen innan man slår sig ned för att faktiskt skriva den där uppsatsen, hemtentan, eller ansökan hit eller dit. Motivationen är så jäkla stark att man tänker att det bara ska spruta ur fingrarna och synas på varenda bokstav att man fattat, kan och vill. Man står i hallen med skorna på. Taggad och så himla redo att rusa ut genom dörren och vidare till den där arbetsintervjun. Men samtidigt helt jävla naken. Vem ska det imponera på? 

Inspiration är en färskvara. Ingen play-knapp. Inget off eller on, utan en ständig inmatning. Kanske i form av en bok, en film, en serie eller träning. Tänker du bäst när du promenerar - då så, där finns också inspirationen. Det viktiga är det du väljer att göra funkar som en uppmaning till huvudet. Något som säger: "Här har du hjärnan, och snart gör vi något vackert ihop". Typ. Kanske uttrycker jag mig luddigare än vad det var meningen från början. Jag skyller på vinglaset bredvid mig, en lång dag och, ja just det, brist på inspiration. I kväll borde jag ha skrivit några korta kommentarer om kurslitteraturen, skickat iväg och kunnat stryka det från to do-listan. Men. Det går inte. Inte i kväll och nu.  För det går inte att åka hemifrån åtta på morgonen, sitta på seminarium till elva, skynda till jobbet efteråt och komma hem nio på kvällen, äta middag med sambon och sedan bara förvänta sig att fingrarna helt magisk ska veta vad de ska skriva. Huvudet är inte klart, för huvudet har ju inte ens fått påbörja uppgiften. Så därför ska jag göra det lätt för mig själv, läsa kurslitteraturen nu, låta den landa, sova och lagom till frukosten skriva ned mina kommentarer om det hela. Det är ingen idé att slita hår från huvudet när huvudet så tydligt säger nej. Så nu blir det - NEJ! Och god natt!

Världsherravälde

Jag överlevde Göteborgsvarvet trots mitt ostrukturerade vis att attackera det hela. Utan egentlig löpträning (har joggat som längst 5 kilometer sedan i somras) och med nya skor på fötterna tog jag mig igenom. Trots att jag dagen innan varit på vårkonferens med nya jobbet, druckit drinkar jag kanske inte borde ha druckit och sedan snubblat hem runt halvtvå så klarade jag det! Och jag höll faktiskt aldrig på att dö. Jag hade ta mig fan kul till och med. Kunde jogga hela vägen och uppskatta allt som pågick runt om. Log åt snälla människor som dragit fram vattenslangar att duscha oss med, applåderade åt musikanterna och tackade varenda funktionär som gav mig vatten. Känslan när jag passerade milen och insåg att det nog skulle gå hela vägen var ofantligt häftig. Kände mig så himla stolt över varenda steg jag tog därefter. Och när det började bli tungt, strax efter avenyn med cirka fyra kilometer kvar, hörde jag plötsligt bekanta röster ropa mitt namn. Min syster Karin, hennes make och min sambo hade ställt sig så himla rätt och fick de sista kilometrarna att gå snabbt även om de egentligen passerade långsammare på uret. Tankarna in mot mål var det Karin ropat, det vill säga: "Världsherravälde!". Gick i mål på 2:25 och ville highfive:a mig igenom hela Göteborg. Jag gjorde det! Tack alla som stöttat och tänkt lite extra på mig. Tack varenda en av er som stod längst spåret och hejade. Ni gjorde det så himla mycket enklare.

Jag och den där medaljen som för mig är värd sin vikt i guld.

Kände och känner mig så jäkla oslagbar, även om jag belönades med två ordentliga kräk-omgångar på vägen hem från varvet. Fick även två blå tånaglar. Samt ett par ordentligt stela ben som helst inte går nedför trappor än. Men vet ni vad, det var så himla värt det och så kul. När jag fick mig medalj tänkte jag nästan fälla en glädjetår. JAG GJORDE DET!

Inför Göteborgsvarvet

Om jag dör är det såhär jag vill att ni ska minnas mig. 

Välkommen in

I går, efter min första lill-dag på Fitness24Seven gick jag glatt för att hämta mina joggingskor i receptionen där jag lämnat dem men upptäckte då.. Ja, vad då? INTE ETT JÄVLA SKIT. Skorna var borta. Det fanns inte ett jävla skit att upptäcka där de tidigare stått. Mina skönaste skor, tillika det finaste par joggingskor jag någonsin haft var borta. Puts jävla väck. Snodda! Plockade av en tjuv.

Jag vet att man inte ska gråta över materiella ting. Så det gjorde jag inte, inte framför mina nya arbetskamrater. Nej, nej. Ihop med arbetskamratena förbannade jag bara puckot som snott skorna och gick sedan därifrån. Men. Efter att jag rundat hörnet gjorde jag det enda vettiga, det enda jag kunde tänka mig att göra just då. Jag ringde upp mamma och rågrinade. Jag grät och snörvlade henne i örat, hulkade ur mig vad som hänt och förstod inte just då hur jag någonsin skulle kunna bli glad igen. "Varför gör folk så mot andra människor", ylade jag. Mamma tröstade, var arg på den som tagit skorna, gav bra "arga-lappen"tips och gjorde sedan vad man som förälder kanske känner  att man måste göra när ens 23-åriga dotter sitter i centrala Göteborg och fulgråter över sina snodda dojjor. Det vill säga; lovade att hon och pappa skulle föra över pengar så jag kunde köpa nya. Så det fick jag göra.

Alltså. Föräldrarna mina. Jag vill göra tusen hjärt-tecken på rad när jag tänker på er. Tusen tack mamma och pappa för att ni alltid står redo att rädda min dag. 

Och.

Kul att du gillade mina skor ditt idiotpucko som tog dem. Hoppas du får skoskav och att jag, ovetande själv, har smittsam nagelsvamp eller dylik fotåkomma. Nästan allt som Timbuktu sjunger i "Resten av ditt liv" applicerar jag nu på dig, ditt eländiga kräk. 

Upp och iväg

Dags att tjuvstarta livet som en i gänget på Fitness24Seven. Om 30 minuter samlas vi på Kungsgatan här i Göteborg och morgontränar ihop innan frukostmöte. Därefter ska jag leta mig mot skolan där årets sista kurs drar igång. Helt galet att vi nu står vid den där kursen som kändes så oändligt långt borta den där första introduktionsdagen. Kan inte riktigt greppa att jag snart läst ut kostvetarprogrammet. Kan inte förstå vart tiden tagit vägen, men vet i alla fall att det faktiskt varit världens bästa år. Jag tappade aldrig känslan av att ha hamnat rätt. Inte ens under biokemin som försökte knäcka mig.

Men sedan då? Jag vet inte. Jag vet inte om jag kommer att plugga eller jobba i höst. Men jag vet att det kommer bli hur bra som helst. Jag kommer att vara där jag ska vara. Känner mig lite granna som en levande kliché. Ser fram emot allt. Ser till och med fram emot den galenskap jag i princip tackat ja till nu - nämligen att springa Göteborgsvarvet på lördag. Två mil och en kilometer, helt oförberedd. Varför får jag för mig sådant här?

Mer om den där skjortan

Angående mitt tidigare inlägg om American Apparel och deras snedvrida sätt att visa upp sin härliga UNISEX-skjorta. Vill bara stampa ifrån angående en sak till. Nämligen om hur medierna valt att porträttera och skriva om det. Aftonbladet och några andra figurer har hittat ett sätt att vrida på det där just ja, kvinnan på kortet är boven och inte American Apparel. De har ringt upp Jennifer Åkerman som är en av modellerna som syns på bilderna och frågat henne hur hon kunnat ställa upp på detta. De väljer att vrida hennes svar på ett sätt där det i ingressen låter som hon inte bryr sig om sexismens vara eller icke vara. Och vad ända in i helvete..

Kvinnan på bilden är inte problemet i sig! Den nakna rumpan är i sin enkelhet inte heller problemet. Problemet är hur samma skjorta visas upp på männen. Problemet är hur American Apparel valt att använda sig av bilderna, vad de anses vara vettigt och snyggt skött. Problemet är inte Jennifer Åkerman. Hon är inte ondskans källa och den vi borde gå till för svar på hur det kunnat bli såhär. Att attackera henne i det här läget är helt fel. Människor som söker upp henne för att hytta med näven är samma människor som säger att klänningar är antifeministiska. Klart vi ska reagera, men vi ska ju reagera åt rätt håll. Det var bara det jag ville säga. Puss och hej.

Hur en skjorta ibland gör allt så tydligt

Okej. Hej och godmorgon. Idag vill jag uppmana er att gå in på några länkar, läsa och sedan inte enbart skaka på huvudet. Nej, i dag vill jag att vi ska fundera på hur i helvete varenda en av oss kan påverka, göra skillnad och visa att det för i helvete inte alls är okej att fortsätta trampa på det ena könet och spela på utnötta, tråkiga könsroller som för längesedan sade att de ville pensioneras, grävas ned och aldrig mer plockas fram.

På bloggarna En Blommig Tekopp och Hanapee kan vi läsa om American Apparel och deras sexistiska, vidriga sätt att använda sig av kvinnor i reklam. Medan mannen avslappnat står på en balkong och röker fotograferas kvinnan utan byxor i åmande, putande, trutande positioner. Läs detta, se på bilderna och fundera på om du verkligen tycker att det är vettigt. Om inte -  sök dig till reklamombudsmannen. Skit samma om reklamen är riktat till den svenska marknaden i första hand. Vi kan väl ropa härifrån och höras ändå? Eller varför inte skriva direkt till American Apparel. Här är länken! Och hörni, på riktigt, bojkotta skiten ur dem. 

Därefter vill jag att ni läser dessa 33 anledningar till varför feminism behövs. Denna länk har under tisdagen blockats och anmälts vid ett flertal tillfällen på facebook, men hela tiden fortsatt uppstå i nya format. Det rör sig alltså om en simpel lista med 33 lättbegripliga, logiska och jävligt konkreta anledningar till varför feminism är viktigt. Hur är det möjligt att detta blockas medan sidor om varför män är bättre än kvinnor ihop med pornografiska, förnedrande bilder av kvinnor får fortsätta cirkulera på samma forum? Jag kan inte uttrycka mig hälften så bra som Jack Werner kan om detta. Så jag vill därför uppmana er att läsa hans krönika om just detta här. Dela länken, dela Jacks krönika, härja och stöka runt. 

Äntligen börjar jag klättra på den där sablans stegen

Mitt absoluta sikte de senaste åren har varit att arbeta på en plats som står för det jag tycker att träning är och ska vara. För mig ska träning, och därmed hälsa, inte vara en lyxvara utan något som är tillgängligt för alla oberoende av hur ens livssituation ser ut. Det ska inte vara att passa tider och hinna med. Det ska inte vara en knut i magen då pengarna dras.

Mitt sikte och min dröm har varit att jobba på en plats där den tillgängliga, enkla och roliga träningen står i centrum. I dag går jag till Fitness24Seven och skriver på anställningspapper. 

Ingen måndag i mängden

I dag har det hänt så mycket. Så mycket och samtidigt ingenting. När jag drog av mig täcket i morse stängde en annan person dörren till rummet där hon just tagit cellprov. Medan jag bryggde min första kopp kaffe satt en av mina vänner i ett väntrum, nervöst lyssnande efter ledtrådar i sjukhuskorridorerna i hopp om att höra hur det gått för hennes kärlek. En annan vän låg på ett operationsbord och någonstans stod två älskande med varsin klump i magen. Så nära varandra, men snart i olika länder. Medan jag låg i soffan och lät mig underhållas av slö eftermiddags-tv satt några människor nära mitt hjärta och funderade på blodsocker, blodtryck, framtid och barnnamn. Medan jag läste mail satt en vän på sitt nya jobb, medan en annan firade sin födelsedag och en tredje tvingades överge ett mål till fördel för kroppens bästa. I dag har det hänt så mycket. Runt om mig har så många lopp startats medan jag bara stått i startgropen. I morgon startar jag.

Snubblar in och dammar av

Ja jävlar, man skulle ju kunna tro att jag dog där under nålen. Men det gjorde jag alltså inte. Det är väl fördelen med att ha en blogg som bara bekanta letar sig till - alla vet vad jag sysslar med istället för att blogga. I alla fall. Har lite granna kommit till en punkt där jag funderar på till vilken nytta jag bloggar.  Annat än för den uppenbara nyttan att jag gillar att skriva. Så jag har skrivit, sparat men sedan aldrig tryckt på "publicera". Samlat inlägg på hög och funderat på varför jag ska hålla på och ventilera när det jag ventilerar inte egentligen är av någon särskild vikt? Står i valet och kvalet mellan att lägga av med bloggandet eller fortsätta med det på ett ordentligare vis. Det vill säga på ett vis där jag inte bara skriver ett inlägg i månaden som sedan lämnas utan respons. Blogg eller icke blogg? Time will tell, som en vis man någon gång sade.