Jag är redo för ridån

Just det. Efter skoldagen i går var det dags att ta sig hemåt. Jag segade mig igenom Göteborg, log för mig själv och bara trivdes. Gick ut och in i butiker och på Stadium sprang jag in i ett par träningstights som skrek: "TA MED OSS HEM DÅ DIN DÅRE". Jag sa: "Jaja, lugna er" och gick till kassan med dem. Såg på klockan att det skulle gå ett tåg om tjugo minuter, så efter att jag fått min kasse tackade jag glatt och patrullerade iväg. Var dödens jäkla hungrig så jag skuttade in på en Hemköp, greppade lite ätbart och gick till kassan där jag upptäckte att min bankkort var borta.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Tog bort mina saker från rullbandet, ställde mig bredvid kassan och letade igenom påse, väska och fickor med skakiga panik-och-helvetes-jävla-skit-händer. Inget bankkort. Hittade kvittot från Stadium och letade i minnet: Tog jag ut kortet efter betalningen? Nej. Nej, ingen minnesbild av det. Kastade mig ut från mataffären och skyndade mot Stadium.. Inser nu att jag lämnade en yoghurt där i kassaområdet. Förlåt Hemköp, det var taskigt. Hur som helst. Rusade in på Stadium med vild blick, när kassörskan såg mig jublade hon och hojtade: "Där är du ju!". Hon hade tydligen sprungit efter mig med kortet, men jag hade försvunnit snabbare än blixten. Andades ut med bankkortet tillbaka i plånboken, kikade på klockan och insåg att tåget åkt ifrån mig. Jaja, nästa tåg skulle gå 13:42. Jag var på stationen strax efter halv, travade runt lite och gick ut till perrongen 13:44. Men, där stod det inget tåg. Va? Vad falls? Tittade i reseplaneraren igen. Tåget gick 13:42.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Jag la mig ned på perrongen, sparkade med benen, sprattlade okontrollerat med armarna, rev hårtussar ur min hjässa, grät och skrek tills betongen sprack. Sedan köpte jag en macka.

Klockan halv sju i morse var jag redo att bege mig mot Göteborg. Nu, efter första lill-dagen känns det lite farligt/fånigt att ropa hej så här rackarns tidigt. Men, jag tror att jag kommer trivas bra.

Morgonmys

Tar vara på den här morgonen. En av de allra sista lediga dagarna ihop med Aquila. I morgon är det dags att åka till Göteborg för en introduktionsdag på nya utbildningen. Ett år av kostvetenskap, nu kör vi!

Envis ork är väl a och o

Stod på Ica i en lite för lång kö, lite för länge. Framför mig stod en flicka och hennes mamma. Flickan hade fått välja några tidningar, men precis när det var dags att betala så ångrade hon sig. Mamman sa åt henne att snabbt springa och byta då. Flickan greppade en av tidningarna och sprang iväg. Sedan velade hon, funderade, undrade, tittade, lyfte en tidning och jämförde den med en annan. Mamman ropade: "AMANDA! Kom då!". Folk i kön vred på sig, tittade Amanda och hennes mamma, suckade och stampade med foten i backen. Mamman ropade: "Men Amanda! Nu kommer du! Det är kö och du kommer NU!". Amanda tog en tidning och sprang tillbaka, men när hon kom fram till kassan blev hon osäker igen och undrade om hon kanske valt fel ändå. Då högg mamman tag i hennes tidning och sa: "Nu tar du den här!". Då började Amanda gråta en sådan där hulkande, snorig och alldeles för högljudd barnagråt.

Och då tänkte jag: Men himla dumma Amanda-unge. Låt din mamma vara en snäll mamma, himla krångel-du. 

När jag ser sånt här vill jag ge mina föräldrar varsin enorm medalj i renaste guld. De har alltså överlevt och gjort vettigt folk av inte bara en unge utan hela fyra stycken. Vilka kämpar, vilka vardagshjältar. Tänk alla trotsperioder, matköer, snornäsor och tusen legobitar som legat spridda som minor väntande på ovetande, trötta föräldra-fötter. Jag minns själv hur jag stått där vid någon kassa och sagt "Men snälla mamma..." och viljat byta ut en tidning, få en godis, visa en leksak eller himla vad som helst. För när man är liten så fattar man ju inte riktigt det där med kö eller att ha bråttom. Föräldrarna hade bråttom, men själv hade man ju aldrig bråttom. Själv hade man ingen tid att passa eller saker att stressa till. En kö var liksom något alla vuxna gjorde. Det var aldrig något besvärligt hinder, utan snarare tvärtom. När det var kö kunde man hinna bläddra lite till i de där knasiga tidningarna MAD och En Ding Ding Värld. Man ville ju bara en sak till hela tiden. "Jag ska bara.." och allt det där, för det hade man ju hela tiden tid till när man var barn. Man var inte elak, man fattade bara inte hur mycket de där föräldrarna skulle hinna med medan vi helst ville att de skulle leka. En enorm medalj i renaste guld, det är ni värda kära föräldrar.

Kallar vi det höst nu eller

Någon har kidnappat sensommaren. Det var huttrande jäkla kallt när jag cyklade hem från gymmet ikväll. Det blir till att ha med sig överdragsbyxor från och med nu. Vilket helvete ändå. Tur att den där kalla hösten drar med sig en del spännande och bra också. Flytt till Göteborg, samboliv, ny utbildning och förhoppningsvis ett ton med nya minnen.

Dum i huvudet

Jag antar att det här är dagens samtalsämne. Det vill säga Ulfs Brunnbergs intervju i Slitz där han bland annat påstår att mordet på Karen Gabreab är feminismens fel (och inte de 38 slag som träffade henne under 53 sekunder.. märkligt, jag vet..). Jag känner bara hur jag blir så ofantligt utmattat av bara tanken på Ulf Brunnberg och hans ofantligt låga bildningsnivå. Det är lite samma känsla som när Sverigedemokraten Per kikade in här på bloggen. En fullständigt utmattande känsla, en lång suck och än en gång känslan av: "Oj, vad lite du kan om så mycket". Det finns så många motfrågar och argument att dra, men samtidigt känner jag bara.. Nej, Ulf. Jag orkar inte.

Eftersom du får nudlar att kännas som finaste pasta

I morgon åker jag upp till Karlstad för att hjälpa Alexander att packa ihop sin lägenhet för att sedan, på lördag, hoppa i skåpbilen och flytta hans saker hit. Hit som inte längre är mitt hem, utan vårt hem. I slutet på månaden kommer hans namn att stå på dörren bredvid mitt. Ingen kommer längre att fråga "Hur länge stannar Alex då?" och vi kommer inte längre behöva spara, pussla, planera och fundera för att kunna träffas. Äntligen får vi ett förhållande utan förnamnet distans. Äntligen vi, på riktigt.

Låt vardagen komma! Låt tunga matkassar, städgnabb, inredningskrockar, hej-och-hej-då-pussar i hallen, tvätthögar och middag mittemot varandra (eller framför tv:n ibland). Låt allt det komma! Låt vår vardag sätta fart. Jag ser fram emot allt. För även det aptrista är så mycket roligare ihop med honom.