| Mamma och jag, i mormors kök där det bjöds på rulltårta för sisådär 20 år sedan. |
lördag 2 november 2013
Hör med hjärtat ditt
Kröp upp i soffan, med en kopp kaffe i handen och två hundar vid min sida. Tänkte att jag var rätt nöjd där jag satt. Slog på tv:n och höll på att dö av glädje. Jag hade lyckats tajma starten på Pocahontas! Min absoluta favoritfilm som liten. Och nu, efter att ha sett på ca 40 minuter av den kan jag meddela att den ännu är en av mina favoritfilmer. Så jävla vacker film, så otroligt fina låtar. Tror dessutom att den lärde mig en hel del om människosyn och främlingsfientlighet där jag satt för 18 år sedan. Vilken svindlande tanke att en del av mina åsikter föddes ihop med en tecknad film när jag var 5 år.
tisdag 29 oktober 2013
Tabata-time
När jag slutar jobbet ska jag hänga med en av mina allra bästa träningskompisar Tabata. Tabata är intervallträning med upplägget 20 sekunders aktivitet följt av 10 sekunders vila i åtta omgångar. Med Tabata finns det inga gränser, ingen tid är för kort eller lång, ingen övning är utesluten och inget antal övning är egentligen för få eller för många. Med Tabata kan man vara färdigtränad på 10 minuter eller så kan man göra som min arbetskompis och instruera ett 50 minuter långt Tabata-pass. Jag var på hennes pass förra veckan och blev efter det lite extra nerkärad i Tabata. Såpass nerkärad att tanken just nu är att jag också ska bli Tabata-instruktör inom en snar framtid. Känns förjäkla kul! Intensiva och rackarns effektiva intervaller är visan att följa. Siktet är annars att jag ska bli förälskad i löpningen igen. Just nu har jag och löpningen ett jäkligt kyligt förhållande. Antagligen för att jag vänsterprasslar så in i helvete med all annan sorts träning.
Nåväl, upplägget jag ska mangla igenom sedan ser ut som följer:
Nåväl, upplägget jag ska mangla igenom sedan ser ut som följer:
- Rodd Tungt motstånd och så långt som möjligt
- Squat & Push Med medicinboll på 5-10 kg
- Armhävningar På tå, alltid på tå. En armhävning på tå är fler än tio på knä
- Russian Kettle Swing Med 14-16 kg beroende på svankens humör
- Cyklande Situps Eller Russian Twist
- Dips Så många "riktiga" som möjligt, därefter på bänk
- Höftlyft För att andas lite och träna rumpan
- Löpning Hastighet 14km/h i lutning
Sedan ska jag hem och äta ärtsoppa med min karl, mysa med hundarna och glo på någon serie. På en tisdag behöver det väl inte inte vara mer avancerat. Överväger dock att göra mig till med ett himlans bad och tända ljus också. Skulle vilja läsa en bok där i badet. Känns som att hösten och allt runt omkring uppmanar mig att mysa ned mig med en bok. Men, jag har ingen bok att läsa. Så du som sitter inne på boktips kan väl kasta några sådana tips åt detta håll. Tack och bock!
onsdag 16 oktober 2013
En krock
För en månad och 16 dagar sedan vaknade jag upp hemma på Hammarkullen. Efter
två veckors intensivt förberedande och många, långa dagar skulle äntligen
"min" anläggning öppna. Jag ordnade håret lite extra, rastade
hundarna och var på så otroligt bra humör. Innan jag åkte hemifrån pussade jag
Alexander på kinden, la upp Frank i sängen och sms:ade jag en av mina kollegor
för att förvarna att jag skulle bli lite sen. Hon svarade att hon också låg
lite efter i schemat. Skönt, tänkte jag och åkte vägen mot jobbet. Och sedan
hände det. På en sekund ändrades en helt vanlig, P3- ackompanjerad bilfärd till
en röd bil som utan att blinka plötsligt for över den heldragna linjen och
tvingade mig bromsa, väja undan. Det lilla duggregn som fallit gjorde att bilen
la sig på bredsidan. Inget fäste och sedan fäste i helt fel läge. Jag åkte rätt in
i betongfundamentet, allt skakade, knakade och plastbitar flög runt
bilen. Allt gick i ultrarapid och utan att jag riktigt vet hur hade jag rattat
upp bilen, stannat, fått igång mina varningsblinker och satt mig i
passagerarsätet. En sådan ofantligt overklighetskänsla for över mig. Det här
kan omöjligt ha hänt, hörde jag mig själv säga. Jag hoppade ur bilen, bad till
Gud eller något att de där plastbitarna som jag sett inte alls kommit från min
bil. Men det är klart att de gjort det. Betong släpper inte mycket plast. Jag
tittade mig omkring, sökte efter något som kunde intyga att jag ännu sov. Möttes istället
av en biltuta och en bilist som for förbi med långfingret framme. Medmänsklighet at its finest.
Satte mig på huk vid bilen och ringde Alexander. Han ville veta hur jag mådde, men jag tyckte det var helt oväsentligt. Bilen var sönder och jag var den enda som hade nyckel till jobbet. Vad fan gör man när man krockar, frågade jag. När Alexander fått veta att jag mådde bra sa han åt mig att ringa 112 . Ägnade vad som kändes som en evighet åt att förklara för telefonisten att jag var helt okej och inte ville ha en ambulans.
Och istället för att tycka att det var bra att hon försäkrade sig om att jag var okej svor jag fram:
Satte mig på huk vid bilen och ringde Alexander. Han ville veta hur jag mådde, men jag tyckte det var helt oväsentligt. Bilen var sönder och jag var den enda som hade nyckel till jobbet. Vad fan gör man när man krockar, frågade jag. När Alexander fått veta att jag mådde bra sa han åt mig att ringa 112 . Ägnade vad som kändes som en evighet åt att förklara för telefonisten att jag var helt okej och inte ville ha en ambulans.
-
Men är du inte chockad då, undrade rösten på andra
sidan luren.
Och istället för att tycka att det var bra att hon försäkrade sig om att jag var okej svor jag fram:
-
Men det är väl klart som fan att jag är chockad, jag
hade inte planerat att krocka så jo. Men framförallt måste jag verkligen
till jobbet nu!
Hon sa till slut att hon bara skickar en polisbil och
jag ringde upp min kollega, förklarade att jag skulle dröja eftersom jag
krockat. Sedan kom polisbilen rullande. En kvinna och en man med snälla ögon hoppade
ur, frågade hur jag mådde och vad som hänt. Jag fick blåsa, lämna uppgifter och
när de frågade om någon eller något skadats svarade jag:
-
Gullan. Bara Gullan.
Sedan fick jag förklara att Gullan
alltså var bilens smeknamn och inte någon stackars katt eller dylikt. Sedan
körde de mig och bilen till jobbet. Framför en kö på cirka femtio människor
anlände jag till jobbet i polisbil, tätt följd av en krockad stackars bil rattad
av en polis. Jag antar att man skulle kunna kalla det en häftigt entrée. Väl inne på jobbet grät jag. För att det gått så fort, för att Gullan var sönder, för att alla kramade mig, för att ingen var arg över bilen eller över att jag var sen och för att jag insåg hur mycket tur i oturen jag haft.
torsdag 10 oktober 2013
Ytlig glädje
Idag har jag jobbat och fått så ofantligt mycket komplimanger. Meningar så som "Vad fin du är", "Wow, vad du är modig" och "Shit vad snyggt" har haglat in där jag stått och välkomnat mina medlemmar. Och jag har bugat, bockat och dessutom nickat instämmande. Instämt eftersom jag känt mig förbaskat fräsch. Jag har haft en sån där dag då sökt efter min egen spegelbild och nästan viljat sjukanmäla mig för att fotografera min egen skalle. För ett par månader sedan konstaterade min pappa glatt att mitt hår såg ut som det ruttnade. Och såhär i efterhand, när mitt hår ser ut att ha formats av Gud själv, är jag redo att hålla med. Det där frisörbesöken gjorde underverk ju. Tack Linda på Frisörgruppen! Tada hörni!
onsdag 9 oktober 2013
Frank The Gangster
måndag 7 oktober 2013
Nystart nu
Skrev rubriken ovan, läste den och slogs sedan av tanken: Nystart, hur fan då? Samma blogg. Samma jag. Samma format. Det är väl snarare hej igen än nystart nu. Jag tror att det är rätt ofta som man utropar nystart när det snarare handlar om en omstart. Ctrl, alt, delete och pröva igen typ. Men det kanske inte spelar någon roll om man ropar omstart eller nystart. För kanske handlar det mer om känslan är det bokstavliga. Mer om den faktiska starten än grammatiken.
Lite som när man efter ett förhållande vrålar ut att det är dags för nystart när det ofta handlar om att man tar en omstart. En till start från samma gamla singelruta liksom. Men i det läget handlar ju nystart-vrålet om just känslan. Känslan av att ha skakat av sig det gamla, sårats eller kanske sårat och sedan bestämt sig för att göra något åt det. Ctrl, alt, delete. Starta om. Hoppas att det löser problemet. Jag står inte på någon singelruta. Tvärtom står jag på en "Två år och jag fortsätter blir mer kär, det är ju magiskt"-ruta. I alla fall. Jag hade tänkt radera och börja om här på bloggen, köra en riktig nystart utan allt det gamla i arkivet. Men efter lite övervägande så vill jag inte det. Det gamla är också fint. Så jag startar bara om. En omstart löser det mesta ju.
Men jag kanske borde berätta lite kort om vad som hänt sedan sist. Och den korta historien är helt enkelt att jag och Alex numera har en liten boxervalp i huset. Jag har även hunnit krocka och blivit heltidsanställd som anläggningsansvarig på Fitness24Seven. Men mer om det snart. Och ja, det är klart att jag kommer lägga upp bilder på boxervalpen. Hej igen!
Men jag kanske borde berätta lite kort om vad som hänt sedan sist. Och den korta historien är helt enkelt att jag och Alex numera har en liten boxervalp i huset. Jag har även hunnit krocka och blivit heltidsanställd som anläggningsansvarig på Fitness24Seven. Men mer om det snart. Och ja, det är klart att jag kommer lägga upp bilder på boxervalpen. Hej igen!
lördag 8 juni 2013
Nostalgisk
Vaknade till ljudet av Morgonpasset som dagen till ära pratade om musikvideos. När jag växte upp var jag ett sant MTV-kid. Morgnar som grannungarna spenderade ihop med barnprogram spenderade jag istället framför MTV. Jag stirrade, insöp allt jag kunde och lärde mig danssteg. Vill minnas jag jag tvingat familjen att genomlida en väldans massa uppvisningar av danser jag ansåg mig ha lärt mig till perfektion. En av dessa var Daft Punks numera ikoniska video till låten Around the World. Jag tyckte bäst om att göra dansen robot-rymdvarelserna gör och tvingade således min familj att ivrigt applådera medan jag traskade runt i vardagsrummet i olika hastighet. Ibland kunde jag försöka mig på att byta till någon av de andra karaktärerna i videon. Men jag föll allt som oftast tillbaka till robot-rymdvarelserna. Det var ju faktiskt de rörelserna min okoordinerade barnakropp behärskade allra bäst. Stick to what you know, har någon sagt.
Jag har så många nittiotals-videos samlade i mitt huvud. Alla Jacksson-videos, Pink's debut, Take That's svartvita Want You Back som fick mig att falla för Robbie och Britney.. Herregud. Britney. Jag lyssnar ännu på henne, tittar på videos och minns hur jag ville "rädda" henne när allt började gå åt helvete. Jag har ta mig fan gråtit framför en intervju med henne när hon själv börjar gråta. När jag var liten tänkte jag ofta att hon borde ha fått växa upp med oss och haft det bättre. Knasigt hur man kan få för sig att man vet något om en annan människa genom det en tv visar. Jag kan minnas exakt när mina största idoler trätt i mitt liv. Minns ännu när Spice Girls kom inrusande i mitt liv med värsta bästa Wannabe. Största entrén gjorde dock ett pojkband. Medan många smälte som smör framför Backstreet Boys föll jag aldrig lika hårt. Men sedan en dag möttes jag av fem hårda killar, stående i en trång korridor som rappande presenterade sig som "Five bad boys with the power to rock you" - hur skulle jag inte kunna falla?! Det var förstås 5ive och låten Slam Dunk (Da Funk) som klev in i mitt liv där och då. Jag hade aldrig sett så många fräcka killar på en och samma gång. Där och då föll jag handlöst för Scott, Abz och J Brown. Jag lärde mig alla danser och ville alltid vara J Brown när jag fick mina vänner att dansa med mig. Idag har jag gjort en 5ive-spellista och det känns så jäkla bra för som de själva säger: 5ive will make you feel alright.
Jarå, magin sitter ännu där. J Brown är nästan för tuff och jag ser ännu vad som gjorde mig svag i hjärtat när det gäller Abz och Scott. Vilka pojkar, de var faktiskt bäst och dansen till Get Down sitter ännu som en sablans plåster. Ska på fest i kväll och ja, 5ive-spellistan ska med! Ha en bra lördag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

