Envis ork är väl a och o

Stod på Ica i en lite för lång kö, lite för länge. Framför mig stod en flicka och hennes mamma. Flickan hade fått välja några tidningar, men precis när det var dags att betala så ångrade hon sig. Mamman sa åt henne att snabbt springa och byta då. Flickan greppade en av tidningarna och sprang iväg. Sedan velade hon, funderade, undrade, tittade, lyfte en tidning och jämförde den med en annan. Mamman ropade: "AMANDA! Kom då!". Folk i kön vred på sig, tittade Amanda och hennes mamma, suckade och stampade med foten i backen. Mamman ropade: "Men Amanda! Nu kommer du! Det är kö och du kommer NU!". Amanda tog en tidning och sprang tillbaka, men när hon kom fram till kassan blev hon osäker igen och undrade om hon kanske valt fel ändå. Då högg mamman tag i hennes tidning och sa: "Nu tar du den här!". Då började Amanda gråta en sådan där hulkande, snorig och alldeles för högljudd barnagråt.

Och då tänkte jag: Men himla dumma Amanda-unge. Låt din mamma vara en snäll mamma, himla krångel-du. 

När jag ser sånt här vill jag ge mina föräldrar varsin enorm medalj i renaste guld. De har alltså överlevt och gjort vettigt folk av inte bara en unge utan hela fyra stycken. Vilka kämpar, vilka vardagshjältar. Tänk alla trotsperioder, matköer, snornäsor och tusen legobitar som legat spridda som minor väntande på ovetande, trötta föräldra-fötter. Jag minns själv hur jag stått där vid någon kassa och sagt "Men snälla mamma..." och viljat byta ut en tidning, få en godis, visa en leksak eller himla vad som helst. För när man är liten så fattar man ju inte riktigt det där med kö eller att ha bråttom. Föräldrarna hade bråttom, men själv hade man ju aldrig bråttom. Själv hade man ingen tid att passa eller saker att stressa till. En kö var liksom något alla vuxna gjorde. Det var aldrig något besvärligt hinder, utan snarare tvärtom. När det var kö kunde man hinna bläddra lite till i de där knasiga tidningarna MAD och En Ding Ding Värld. Man ville ju bara en sak till hela tiden. "Jag ska bara.." och allt det där, för det hade man ju hela tiden tid till när man var barn. Man var inte elak, man fattade bara inte hur mycket de där föräldrarna skulle hinna med medan vi helst ville att de skulle leka. En enorm medalj i renaste guld, det är ni värda kära föräldrar.