Visar inlägg med etikett mitt tvåtusentolv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mitt tvåtusentolv. Visa alla inlägg

torsdag 17 januari 2013

Tvåtusentolv - del 2

Började ju, som efterfrågat och utlovat, skriva på min årskrönika. Inser att ett kapitel om de första månaderna under 2012 inte skapar en årskrönika. Så här kommer fortsättningen. För övrigt, första delen är uppdaterad och lite ändrad.

Äntligen kom den där tiden på året, den där tiden då allt faktiskt bara kan och hela blir bli bättre för varje dag. Jag har alltid varit svag för april, för under mitt år är alltid april min fredag. Alltid den månaden som säger: Sådärja, då var det värsta över. Hur ska man kunna göra annat än älska en månad med en högtid som uppmanar en att äta choklad och pynta huset med färgglada fjädrar? Jag hälsade på Alexander över påsk och vi fick för oss att den enda rätta frukosten på påskafton torde vara chokladbollar, lösgodis, kladdkaka, kaffe och en liten shot rom. Minns det hela som.. mättande. Annars gick vi mest omkring och taggade inför att se Den Svenska Björnstammen. Den sjunde april var det dags och jag dansgrät mig igenom hela konserten. Flera dagar senare gick jag fortfarande omkring som på moln. Det kändes så jävla enormt. Deras låtar är lika med så många av mina bästa minnen. Efter påsk var äntligen det värsta i skolan också över. Äntligen träffade jag föreläsare som väckte den där känslan jag börjat utbildningen för. Efter alldeles för många månader av trötta teorier och omotiverade lärare fick jag börja planera min praktikperiod. Det värsta var förbi och jag skulle få avsluta mitt år på Högskolan Väst med en rolig kurs ihop med motiverade föreläsare och handledare.

Emellan föreläsningar och seminarium fortsatte april ge mig anledningar att le. Det blev poppis med dip dye, jag kletade in topparna i rosa, åkte jag till Universeum och den fjortonde hände det absolut bästa - Al Pitcher. Al Pitcher var i Uddevalla och jag skrattade konstant under de två timmar han uppträdde. Den nittonde var det dags att åka mot Stockholm för att spendera en långhelg ihop med mina bästa tjejer. Vi drack vin, pratade undan timmar, byggde pyramider, tog tusen gruppfoton och jag tänkte att jag är lycklig på ett helt speciellt sätt ihop med dem. Nästan vördnadsfullt lycklig. Mina fina. Efter Stockholm åkte jag hem till Tallvägen, packade om, kopplade Aquila och åkte till Karlstad. Igen. Jag tror att jag var på väg till Karlstad nästan hela tiden den där våren, letade hela tiden efter billiga resor och luckor i schemat. Varför skulle jag skriva min projektplan hemma när jag lika gärna kunde skriva den i Karlstad? Varför skulle jag säga puss i telefon när jag hade möjlighet att ligga under hans täcke? Så, jag åkte upp. Skrev projektplan och firade valborg genom att spåra ur ihop med Karlstads studentkår. Drack champagne till frukostgröten, gick på något kortegeliknande vis genom staden, härjade på Gubbholmen och avslutade kvällen med en helt jäkla fantastiskt konsert av Maskinen. När bakfyllan lagt sig åkte jag hem. Hemma stod praktiken runt hörnet och väntade. Jag skulle föreläsa, hålla i två stycken hälsocirklar och ha några hälsosamtal med det allra obehagligaste folkslaget som finns - gymnasieungdomar. Jag antecknade stödord, strök hälften och funderade på vad mitt gymnasie-jag tyckt om att höra, fast kanske framförallt på vad mitt gymnasie-jag hade behövt höra.

Till slut kom den fruktade dagen då jag skulle ställa mig framför min första omgång gymnasieungdomar. Minns hur de tittade på mig, undrade vad fan jag ville och sökte första bästa anledning att tappa respekten för mig. Men jag gav de ingen anledning och drev med mig själv innan de hann. Höll föreläsing kombinerat med hälsocirkel  i 90 minuter och tackade sedan för mig, utan att vilja dö helt. De hade inte bollat tankar med mig så mycket jag önskat, men de hade i alla fall lyssnat och fått några aha-upplevelser. När det var dags för den andra föreläsningen/hälsocirkeln kände jag mig taggad. Det ska gå bättre nu, bestämde jag. Och det gick bättre. Den andra omgången ungdomar hade bättre attityd. De förstod det tokgrymma i min uppmaning om att jag vill höra de prata, tycka, fundera, avbryta och fråga. Efter de 90 minuterna fick jag en applåd och några tjejer kom fram efteråt och tackade. Utöver föreläsningarna träffade jag några av eleverna och pratade om deras personliga hälsa. Blev så himla glad av träffa elever som redan landat så otroligt bra i sig själva, samtidigt som jag blev matt i hjärtat av att höra de prata om vikten av vikten.

Skrev samman min projektrapport, sprang Vårruset, besökte Oslo under "syttende mai" och någon gång mitt upp i allt ringde Bohusläningens nöjesredaktör och erbjöd mig jobb. Mitt första uppdrag blev att skriva om en Rockabillykväll. En kvart in på jobbet hade jag tilldelats en blöt puss av en medelålders kvinna och kallats "pingla", "kisse" och "murrekurre" av olika karlar. Det blev en speciell men rolig dag på jobbet och jag njöt av att än en gång få betalt för att skriva. Vilken ofantlig lyx att få jobba med sitt intresse. Högskole-året avslutades med inlämning och seminarium. Jag lämnade Högskolan Väst med en känsla i magen som sa: Sök vidare. Så det gjorde jag. Sedan åkte jag till Karlstad och lät sommaren attackera mig med bad, sol, shorts och lata dagar.

I Stockholm. Varje ögonblick med er varar förevigt.

onsdag 9 januari 2013

Tvåtusentolv - del 1

Att hälsa 2012 välkommet, åh vad jag minns det som bitterljuvt. Det kändes som att jag sa farväl till en älskare när 2011 försvann. Det året hade ju varit mitt bästa, hur skulle något någonsin kunna slå det? 2011 hade varit så lekande lätt och jag minns hur jag knöt ihop min mage med barnsliga tankar om att "Min bästa tid var då och sen aldrig mer". Jag pluggade, lite i väntan på något. Jag var nykär i Alexander. Men också det, på något knepigt vis, lite i väntan på något. Jag väntade mig någon sorts krasch, någon sorts kris som skulle vara för stor eller bara ett "Äsch, vi skiter i detta". Jag tänkte så under de första dagarna, stressade upp mig tills huden kliade och slogs sedan av den helt banala tanken: Fortsätt bara. Den här låten blev mitt anthem. Det bästa har inte hänt än. Fortsätt.

Året för mig började på riktigt då. Jag skålade i tanken och den nioende januari hämtade jag min äldsta vän, min sanna barndomsvän, Christine på Landvetter. Då var det över två år sedan vi sist hade setts och nu skulle hon bo hos mig i tre veckor under hennes praktik. Jag minns att jag blev tårögd och pirrig i magen när jag såg henne komma gående. Min Christine, äntligen! På vägen hem tänkte jag på hur sällsynt det är att man har en sådan vän, någon som man alltid kan landa hos. Vi kommer alltid att vara desamma. Under sista veckan i januari var mina tjugosex kvadratmeter fyllda till sin bredd då jag delade den ihop med både Christine och Alexander som också han kommit ned för sin praktik-period. Tiden rusade förbi och jag minns hur vi bestämde oss för att gå på en väns fest i Göteborg och plötsligt insåg att det var dagen innan Christine skulle åka. Vill man så kan man, sa vi och hon hann med både fest och flyg hem. När hon åkt följde fem veckor av något sorts samboliv ihop med Alexander. Jag njöt. Njöt av vår vardag och slapp äntligen undan saknaden. Förhållanden ska inte ha förnamnet Distans. 

Lagom till att jag och Maria skulle anordna födelsedagsfest med temat "Ursäkta, vi måste ha kommit fel" släppte den Svenska Björnstammen sitt nya album. Minns hur vi gjorde i ordning oss medan albumet spelade på repeat i bakgrunden. Lägenheten fylldes sedan av ett väldigt omatchande gäng festdeltagare som vi underhöll med lekar och bål. När vi vaknade på morgonen efter såg min lägenhet ut som ett krig och jag gjorde mitt bästa för att övertala mig själv om att det bara var bevis på en jävligt bra fest. Men jag vette fan så här i efterhand, det var nog mest grisigt. Mars inleddes med årets första uteserveringsfika och jag minns hur vi direkt började prata balkonghäng, grillkväll och varma bad tills Anja sa: "Tjejer, det är första dagen i mars. Det kommer hinna snöa och töa minst två gånger till innan vi får göra allt det där". Men som tur var hade hon fel. Mars blev en tidig vårmånad och den  andra mars satt jag på kajkanten ihop med Maria och drack öl. Jag tog promenader iklädd min tunnaste jacka, ignorerade den kalla skuggan och riktade huvudet mot solen. Den nionde mars begav jag mig till Stockholm ihop med ett glatt gäng för att fira bror Ulfs 25-årsdag. Vi var fem stycken från Uddevalla och sex stycken från Kiruna som sammanstrålade för att fara ut på Östersjön och härja ihop. Det blev ett vingligt dygn på färjan och ingens snubblande gick att skylla på vågor. Efter Stockholmshelgen fortsatte solen att skina. Jag var i Karlstad en helg och jag minns hur hysteriskt varmt jag tyckte det var trots att jag bara hade skjorta och jeansväst på mig. Jag och Alexander ägnade dagar åt att promenera mellan olika bänkar runt om i stan. Promenerade runt med varsin glass, öl eller latte i handen. Och när jag tyckte att mars gett mig allt den kunnat så hivade Maskinen ut sitt nya album som slag-i-magen-hårt. Precis som jag hoppats. Våren 2012 var här och det bästa hade inte hänt än. 

På färjan. En rockstjärnas födelsedag.