Tvåtusentolv - del 1

Att hälsa 2012 välkommet, åh vad jag minns det som bitterljuvt. Det kändes som att jag sa farväl till en älskare när 2011 försvann. Det året hade ju varit mitt bästa, hur skulle något någonsin kunna slå det? 2011 hade varit så lekande lätt och jag minns hur jag knöt ihop min mage med barnsliga tankar om att "Min bästa tid var då och sen aldrig mer". Jag pluggade, lite i väntan på något. Jag var nykär i Alexander. Men också det, på något knepigt vis, lite i väntan på något. Jag väntade mig någon sorts krasch, någon sorts kris som skulle vara för stor eller bara ett "Äsch, vi skiter i detta". Jag tänkte så under de första dagarna, stressade upp mig tills huden kliade och slogs sedan av den helt banala tanken: Fortsätt bara. Den här låten blev mitt anthem. Det bästa har inte hänt än. Fortsätt.

Året för mig började på riktigt då. Jag skålade i tanken och den nioende januari hämtade jag min äldsta vän, min sanna barndomsvän, Christine på Landvetter. Då var det över två år sedan vi sist hade setts och nu skulle hon bo hos mig i tre veckor under hennes praktik. Jag minns att jag blev tårögd och pirrig i magen när jag såg henne komma gående. Min Christine, äntligen! På vägen hem tänkte jag på hur sällsynt det är att man har en sådan vän, någon som man alltid kan landa hos. Vi kommer alltid att vara desamma. Under sista veckan i januari var mina tjugosex kvadratmeter fyllda till sin bredd då jag delade den ihop med både Christine och Alexander som också han kommit ned för sin praktik-period. Tiden rusade förbi och jag minns hur vi bestämde oss för att gå på en väns fest i Göteborg och plötsligt insåg att det var dagen innan Christine skulle åka. Vill man så kan man, sa vi och hon hann med både fest och flyg hem. När hon åkt följde fem veckor av något sorts samboliv ihop med Alexander. Jag njöt. Njöt av vår vardag och slapp äntligen undan saknaden. Förhållanden ska inte ha förnamnet Distans. 

Lagom till att jag och Maria skulle anordna födelsedagsfest med temat "Ursäkta, vi måste ha kommit fel" släppte den Svenska Björnstammen sitt nya album. Minns hur vi gjorde i ordning oss medan albumet spelade på repeat i bakgrunden. Lägenheten fylldes sedan av ett väldigt omatchande gäng festdeltagare som vi underhöll med lekar och bål. När vi vaknade på morgonen efter såg min lägenhet ut som ett krig och jag gjorde mitt bästa för att övertala mig själv om att det bara var bevis på en jävligt bra fest. Men jag vette fan så här i efterhand, det var nog mest grisigt. Mars inleddes med årets första uteserveringsfika och jag minns hur vi direkt började prata balkonghäng, grillkväll och varma bad tills Anja sa: "Tjejer, det är första dagen i mars. Det kommer hinna snöa och töa minst två gånger till innan vi får göra allt det där". Men som tur var hade hon fel. Mars blev en tidig vårmånad och den  andra mars satt jag på kajkanten ihop med Maria och drack öl. Jag tog promenader iklädd min tunnaste jacka, ignorerade den kalla skuggan och riktade huvudet mot solen. Den nionde mars begav jag mig till Stockholm ihop med ett glatt gäng för att fira bror Ulfs 25-årsdag. Vi var fem stycken från Uddevalla och sex stycken från Kiruna som sammanstrålade för att fara ut på Östersjön och härja ihop. Det blev ett vingligt dygn på färjan och ingens snubblande gick att skylla på vågor. Efter Stockholmshelgen fortsatte solen att skina. Jag var i Karlstad en helg och jag minns hur hysteriskt varmt jag tyckte det var trots att jag bara hade skjorta och jeansväst på mig. Jag och Alexander ägnade dagar åt att promenera mellan olika bänkar runt om i stan. Promenerade runt med varsin glass, öl eller latte i handen. Och när jag tyckte att mars gett mig allt den kunnat så hivade Maskinen ut sitt nya album som slag-i-magen-hårt. Precis som jag hoppats. Våren 2012 var här och det bästa hade inte hänt än. 

På färjan. En rockstjärnas födelsedag.