Ett år genom en webcam

Hej då 2001, du har vart en hyvens snubbe att hänga med. See you never!

Tvåtusenelva - del 5

Höst brukar ofta vara någon mörkt och obekvämt som kommer farande men i år var det annorlunda. Jag hade precis börjat studera på Hälsovetarprogrammet på Högskolan Väst och om någon månad skulle jag flytta in i min egna lägenhet. Jag pratade mycket med Alex, saknade honom, men försökte övertala mig själv om att han nog inte alls ville samma sak. Självförsvar at it finest. Det är ju det de där första kärlekskänslorna handlar om. Att falla men klamra.

I september fann jag plötsligt mig själv på ett tåg påväg mot Karlstad för några dagar hos Alex. Minns hur jag klev av tåget och såg honom komma gående allra längst bort på perrongen. Promenaden fram till honom var min längsta promenadsträcka i hela mitt liv. Ni vet hur det är när man går någon till mötes. När hälsar man? Hur länge ler man? Ökar man takten? Hur fan ska vi hälsa? Tänk om jag går inför en kyss och han tar kramen? Hur fan? Hur fan? Hur fan? Är det för sent att fly? Men självklart löste det sig. Jag var i Karlstad i tre dagar och upplevde nollning, träffade fantastiska människor, kramades med Alex och kände hur jag fastnade i hela honom. Vissa människor vet man att man måste behålla. Alex var en sådan. Livrädd, förälskad och lycklig satte jag mig på tåget och åkte vidare till Skövde för att ihop med tjejerna hälsa på min Frida som flyttat dit. Skövde bjöd på pyramidspel, massor av dans och en trött morgon framför en dokumentär om 9/11. 

Veckan efter kom Alex hem till mig och vi pratade om känslor men kom fram till att inget behöver stressas på. Det hela handlade väl om den där rädslan, klamrandet istället för frifallet. Hur snabbt får man bli ihop och så vidare, helt oviktiga frågor som plötsligt studsar upp till ytan. Någon dag senare åkte vi hur som helst mot Göteborg där Yvonne och Markus höll inflyttningsfest. Där åts det kräftor och överraskades med besök. På kvällen gick vi ut på krogen och dansade undan några timmar. Efteråt, på lite öl-vinglande ben, sprang Alex ikapp mig och höll ett sådant där brandtal som man bara kan hålla med några promille i blodet. Han förklarade att man ju faktiskt måste "våga hoppa" och "take the leap liksom". Just då var det bland det vackraste någon sagt och där i dimman bestämde vi att vi var ett par.

Vilken tokig känsla när han tog min hand dagen efter och äntligen sa: "Hej flickvän".

I slutet på september var jag helt inflyttat i min lägenhet och den första oktober var det dags för inflyttningsfest. Jag drog oktoberfest-tema på min inflyttningsfest ihop några av favoritdamerna. Vi fyllde mitt bord med fin-öl och lät lägenheten veta vad vi gick för. Oktober blev en ganska pendlande månad, till kärleken och tillbaka. Jag som vridit och vänt på mig inför bara tanken på distansförhållande märkte att det går bra. För även om distansen är jobbig och plånboken ibland klagar så är det alltid värt det. Han alltid värd det. Det är en ganska häftig känsla. I november blev jag rödhårig, svettades ihop med skolans första tentor och belönade mig själv med en weekend ihop med tjejerna hos våran fina Marielle i Stockholm. Helgen i Stockholm var bland det största som hänt mig rent vänskapsmässigt. Det var så himla renande och fint. Tänk att gå omkring med tjejerna i tre dagar och varje dag fullkomligt slås omkull utav hur mycket kärlek man känner inför de där fantastiska tjejerna. De är mina idoler.

Slutet på året har bjudit på mycket. Födelsedagskalas för Linnea, Timbuktu i Karlstad och massvis av julmysande. Jag har njutit av att få hänga upp mina egna julstjärnor, att ringa min Alex varje kväll och ha mina vänner närmare mitt hjärta än någonsin innan. I morgon firar jag året som varit och året som ska komma. Jag kommer att fira ihop med de som betyder mest, de som gjort mitt år till vad det blev.

Tvåtusenelva - del 4

Vår och sommarmånaderna rusade in och även om jag försöker ta bort det onödiga, som vad jag åt till frukost och vad favoritdrinken var, så blir jag ändå kvar med ett jävla maraton till inlägg. Men startskottet för den här våren och dess efterföljande sommar är nog ändå min weekend-resa till London för att ihop med några favoritdamer hälsa på min au pair-jobbande vän Frida. Vi bodde i ett  16-bäddsrum på ett hostel där duschen bestod av svag stråle som man fick fånga upp med kupade händer. Boendet med sina sneda bäddar och svettiga italienare i grannsängen var dock inte ett större problem. Vi var ju inte där för att vara på hostel. London var vårvarmt och vi ägnade dagarna åt att fynda och dricka kaffe. På kvällarna drack vi vin, viskade om killar och vinglade fram på höga klackar. Det var en sådan där helg som man egentligen bara ser i Sex and the City.

Efter London var det dags för mig att tatuera mig. Jag fick mig två örnar på underarmen, jobbade väldigt mycket, fick magkatarr och minns hur jag ständigt var påväg. Mot jobbet, påväg hem, ut på promenad, på en fika, till en date, mot gymmet och sedan rätt in i dimman. Det var även mitt upp i detta som jag förlorade en vän. För första gången i mitt tjugoettåriga liv och efter tio års vänskap förlorade jag en vän. Det finns verkligen en linje i mitt år, som någon slags Kristufödelse-linje. Det finns ett innan och efter. Jag vet exakt sista gången som jag pratade med henne och även om vi inte bråkade så var det där vår vänskap vinkade farväl. Man får aldrig glömma att vänskap är en relation. Det som måste väga tyngst är det rationella, det simpla tänket att vi ska göra varandra lyckliga mer än vi besvärar. Det gjorde inte vi. Vi tyngde ned, irriterade och trampade på alltför tunna nerver. Det är inte vettigt att klänga sig fast för att man ju alltid gjort det innan. Mina vänner ska vara mina batterier och jag ska vara mina vänners batteri. Jag har ingen aning om vad hon tänker om allt. Men jag är glad att vi aldrig exploderade. Jag kommer aldrig att spotta i hennes riktning. Jag har många fantastiska minnen med henne, även om vi aldrig mer kommer att skapa några nya ihop. Jag har lärt mig att man aldrig ska hata de som någon gång fått en att le. Och precis så enkelt är det ju. Vi är ett infekterat sår nu, men då var vi faktiskt rätt fräcka ihop.

Sommaren dundrade vidare. Min Frida kom hem från England och midsommar knackade på dörren. Jag firade ihop med vänner och några promille alkohol. Jag minns hur tjejkompisarna slog vad om vem jag skulle kyssa den kvällen och under en mycket full konversation med Marielle hytte jag med näven och förkunnade: "Nädu, nu ska jag ut och förföra den där Alex". Jag har varit bekant med Alex väldigt länge utan att vi egentligen pratat med varandra. Men den kvällen blev annorlunda. Vi pratade massvis, han fick mig att skratta, tjejkompisarna fick rätt i sin vadslagning och mitt upp i allt hade han ett par ögon som fick mig att bli nervös. Vi vaknade upp bredvid varandra morgonen efter.

Efter midsommar förberedde jag mig ihop med min vän Maria för att åka iväg på en resa vi bokat ett halvår tidigare. Vi skulle spendera tre veckor med våra franska kompisar på Frankrikes västkust i den lilla surfingstaden Mimizan. Den första juli stod vi på Landvetter med våra väskor packade med kläder och tusen förhoppningar. Resan till Mimizan var en legend redan innan vi åkte, ändå lyckades de tre veckorna vi fick där klå alla mina förväntningar. Vi bodde i ett strandhus ihop med våra franska vänner, tio minuter bort fanns en flera kilometer lång sandstrand och varje kväll bjöd på nya äventyr. Hundratals glada holländare, lata soldagar, svala drinkar och såpass mycket drama att vi kunnat fylla flera säsonger av tv-serie. Kärlek och hat delade hus många gånger. Det kysstes, det bråkades, det sas vackra ord och slets sönder tröjor i svartsjuka. Men, framförallt så skrattades det.

Tillbaka i Sverige, lite brunbrändare än innan, var det det dags att fira min killkompis Kristians tjugoandra födelsedag. Plötsligt satt Alex där igen. Än en gång trillade jag omkull lite på grund av hans ögon och dagen efter delade vi en flottig bakispizza. Jag minns hur jag tittade igenom mina bilder en dag och slogs av hur många bilder som jag tagit på honom. Började fråga efter honom om vi skulle spela brändboll samtidigt som jag förnekade hur jag börjat tänka på honom. För det är ju satans obekvämt. Så obekvämt att plötsligt längta efter någon när man sjunger singelramsor, obekvämt att brottas med frågor om huruvida man duger, vad han tänker, om man kan, om man vågar och.. "Och hur långt är det Karlstad?", frågade jag en arbetskompis en dag och ljög sedan ihop något för att täcka upp att jag ju frågat det på grund av honom, honom, honom.

Frida höll en kräftskiva som skulle gå till historien. Inte som den mest minnesvärda dock, vad det gäller mig i alla fall. Detta eftersom mitt minne tar slut strax efter halv elva på kvällen och först kommer åter klockan åtta på morgonen dagen efter. Hur som helst. Sommaren rullade in i slutet på augusti, jag och Alex blinkade en del åt varandras håll och jag minns hur jag försökte övertyga mig själv om att jag inte skulle bli ledsen om det sket sig. Allra sista Augustiveckan överraskade Kristian, Alex och Markus med att erbjuda mig en plats på deras tänkta killresa till Mallorca. Jag kunde inte annat än tacka ja. Så, i slutet på augusti, just innan studiernas kommande allvar, flydde vi till Mallorca och en brutalt varm och alkoholbetonad vecka. Vi levde svenne-semester fullt ut. Bad på dagen och Magaluf på kvällen ihop med alldeles för många drinkbiljetter. Jag fick somna bredvid Alex varje kväll och jag vet att jag låg där en kväll och tänkte att: "Jag är redo att dö nu. Så jävla lycklig är jag.". Mallorca blev verkligen en sann inramning av sommaren.

När vi kom hem kom allvaret åter. Kristian och Alex åkte tillbaka till Karlstad, Markus flyttade till Göteborg och jag fick veta att jag blivit antagen på mitt förstahansval på hälsovetarprogrammet i Trollhättan. Vardagen och hösten kom fort, men minnen av sommaren höll mig väldigt varm.

Tvåtusenelva - del 3

Så, fortfarande ett rätt nytt år, och ny relationsstatus - singel. Jag dundrade huvudstupa in i det hela och skålade som om det inte fanns en morgondag. Och det fanns det ju inte riktigt. Inte en morgondag som krävde att jag skulle komma i tid i alla fall. Jag hade ingen skola att gå till, inget jobb att hinna i tid till. Jag var singel, hade tusen människor att träffa och så många nya och gamla vänner att hänga med. Det gick bra att skåla, ett tag. Fast det blir ju rätt ointressant efter ett tag. Framförallt blir det satans dyrt. Jag hade ju inte kommit tillbaka till Uddevalla för att spendera tid, utan för att fånga tid.

Jag for runt med jobbansökningar, ringde, tjatade och bråkade med föräldrarna när dagarna varit för långa. För dagarna hade en tendens att bli långa utan något annat än gym och hund att underhålla. Precis när jag skulle till att bli stressad och funderade på huruvida jag kanske skulle till att börja tveka på mitt egna tjat om att: "Saker rullar dit du vill när du lutar underlaget åt det håll du siktar", så nåddes jag äntligen av två samtal. Och plötsligt stod jag med två jobb. Fem dagar i veckan jobbade jag på Sportshopen i Nordby och en dag i veckan städade jag på ett bygge i Tanumstrand. April-månad var verkligen månaden då bilåkande blev en del av min vardag. Tjugo mil, cirka tre timmar varje dag for jag fram längst vägarna för att ta mig fram och tillbaka ihop med mitt samåkningsgäng från Sportshopen. Minn att det var många som frågade hur mycket det sög, hur trött jag var och hur länge jag skulle stå ut. Men för mig handlade det aldrig om att "stå ut". Jag njöt. Njöt av att vara på en arbetsplats som jag verkligen gillade, ihop med arbetskamrater som blev vänner. Det var rätt lyxigt att jobba ihop med människor som gjorde att ett motorstopp på motorvägen blev en picknick.

Den här tiden av året går verkligen all ära till alla otroliga, roliga och knepiga skapelser till människor som jag träffade. Så många roande konversationer, så många jag aldrig borde gett numret till, så många nyfunna vänner. Bland annat Samuel som innan bara var en bekant men som numera är en bästa vän. Utan människorna från den här tiden hade jag stått utan en väldans massa minnen och anekdoter.

Tvåtusenelva - del 2

Början på året, mina första månader tillbaka hemma i Uddevalla var en minst sagt schizofren period. Jag var så himla glad, så himla ledsen. Hela tiden en sekund från eufori eller fosterställning.

Jag mådde bättre än någonsin, var mer närvarande och kände mig så himla mycket i kontakt med allt. Jag såg på saker ur en örns perspektiv. Inte med mina egen-anpassande och bortförklarande glasögon som jag gärna hängt med innan. Saker kändes lättförstådda, för de var och är ju lättförstådda. Det hade aldrig handlat om platsen, utan om mig själv. Jag hade inte mått dåligt på grund av Uddevalla. Förstås. Så banalt och busande enkelt, men jag minns ändå hur jag liksom upplevde en känsla av "Heureka!" och skrev i ett anteckningsblock någonstans att: "Det är inte platsen, det är alltid du." Jag mådde så förbannad bra. Pratade i timmar med vänner, promenerade, småpluggade, dansade, drack. 

Samtidigt höll mitt två år långa förhållande att ta slut, och även om det var jag som ville ut, och förberett mig på det så länge, var det ändå så förbannat tungt. Jag spenderade timmar ihop med Eldkvarn, sittande på mitt golv mitt i natten utan att kunna somna. Mitt sanna anthem var "Fulla för kärlekens skull".   I februari visste nog både jag och mitt ex att det var slut, att vi inte hade mer att hämta. Men orden var så satans svåra att fånga så det dröjde ända tills början på mars då jag till slut kunde se honom i ögonen, gråta, snora honom på axeln men ändå med någon sorts trygghet säga: Det är slut. 

Någon måste vara svinet. Någon måste vara svinet som går. 

Jag minns hur vissa tyckte att jag läkte fort. Hur någon ifrågasatte varför jag inte bara åt yoghurt och lyssnade på Kent. Men jag tyckte aldrig att det handlade om att jag läkte fort. Att jag stod på egna ben och skrattade högt dagarna efter handlade inte om att jag läkt fort. Det handlade om att jag var säker. Jag hade ju vetat och bestämt mig. När det tog slut hade jag redan sörjt, bölat och vindränkt tusen tankar. När vi gjorde slut skildes vi som vänner. Vi behövde aldrig skrika, för det fanns inget kaos. Vi var de vi alltid varit. Inget hade exploderat, det var bara slut. Jag fick ett sms av en vän dagen efter att vi gjort slut: "Hur mår du?" Jag svarade: "I dag bryter jag ihop. I morgon pratar jag om det. I övermorgon går jag vidare.". 

Och det var exakt vad jag gjorde. Våren kom tidigt. Jag hade stöttande vänner, en ny vårjacka att ta på mig, tusen människor att träffa på högljudda barer, förutsättningar och en värmande sol att läka i. 

Tvåtusenelva - del 1

2011 har börjat hota med att ge sig av. Jag har försökt klänga mig fast i dess byxben, pratat om allt vi gått igenom och sagt: "Du kan väl stanna ett tag?". Men 2011 säger att den måste gå snart. Jag fattar inte riktigt vad jag gjort fel, men jag antar att det är en av de där sakerna som bara måste få ha sin tid. En eld brinner inte för evigt, en ny tronarvinge måste få komma och så vidare.

2011 började det med en flytt som jag till en början såg som ett slut. Jag skulle flytta hem, tillbaka till Uddevalla efter ett halvår i Stockholm. Jag såg det verkligen som ett slut på en era. Ändå tills en arbetskompis sa, på min allra sista arbetsdag i charken, samma dag som jag skulle flytta: "Fan, vad fräck du är ändå Lisa! Två dagar in i det nya året och du ska flytta. Tillbaka till en stad där du vart, men ändå som en helt ny du, ett helt nytt år. Du har liksom alla förutsättningar."

Hon sa det helt i förbifarten när vi sprang förbi varandra mellan kycklingugnen och fiskdisken. Hon sa det helt utan avsikt att träffa djupt, men ändå var det precis där det landade. Tänk om hon vetat hur de orden verkligen träffade.  De enkla orden, sagda mitt i charken med väntande kunder, blev början på en kedjereaktion. Jag hade alla förutsättningar, och precis där drogs startskottet för 2011. 

Den andra januari 2011 packade jag ihop mitt, slängde nycklarna i brevinkastet och lämnade min andrahandslägenhet i Stockholm och flyttade tillbaka till Uddevalla, ihop med mina förutsättningar.