Tabata-time

När jag slutar jobbet ska jag hänga med en av mina allra bästa träningskompisar Tabata. Tabata är intervallträning med upplägget 20 sekunders aktivitet följt av 10 sekunders vila i åtta omgångar. Med Tabata finns det inga gränser, ingen tid är för kort eller lång, ingen övning är utesluten och inget antal övning är egentligen för få eller för många. Med Tabata kan man vara färdigtränad på 10 minuter eller så kan man göra som min arbetskompis och instruera ett 50 minuter långt Tabata-pass. Jag var på hennes pass förra veckan och blev efter det lite extra nerkärad i Tabata. Såpass nerkärad att tanken just nu är att jag också ska bli Tabata-instruktör inom en snar framtid. Känns förjäkla kul! Intensiva och rackarns effektiva intervaller är visan att följa. Siktet är annars att jag ska bli förälskad i löpningen igen. Just nu har jag och löpningen ett jäkligt kyligt förhållande. Antagligen för att jag vänsterprasslar så in i helvete med all annan sorts träning.

Nåväl, upplägget jag ska mangla igenom sedan ser ut som följer:

1. Rodd Tungt motstånd och så långt som möjligt
2. Squat & Push Med medicinboll på 5-10 kg
3. Armhävningar På tå, alltid på tå. En armhävning på tå är fler än tio på knä
4. Russian Kettle Swing Med 14-16 kg beroende på svankens humör
5. Cyklande Situps Eller Russian Twist
6. Dips Så många "riktiga" som möjligt, därefter på bänk
7. Höftlyft För att andas lite och träna rumpan
8. Löpning Hastighet 14km/h i lutning

Sedan ska jag hem och äta ärtsoppa med min karl, mysa med hundarna och glo på någon serie. På en tisdag behöver det väl inte inte vara mer avancerat. Överväger dock att göra mig till med ett himlans bad och tända ljus också. Skulle vilja läsa en bok där i badet. Känns som att hösten och allt runt omkring uppmanar mig att mysa ned mig med en bok. Men, jag har ingen bok att läsa. Så du som sitter inne på boktips kan väl kasta några sådana tips åt detta håll. Tack och bock!

En krock

För en månad och 16 dagar sedan vaknade jag upp hemma på Hammarkullen. Efter två veckors intensivt förberedande och många, långa dagar skulle äntligen "min" anläggning öppna. Jag ordnade håret lite extra, rastade hundarna och var på så otroligt bra humör. Innan jag åkte hemifrån pussade jag Alexander på kinden, la upp Frank i sängen och sms:ade jag en av mina kollegor för att förvarna att jag skulle bli lite sen. Hon svarade att hon också låg lite efter i schemat. Skönt, tänkte jag och åkte vägen mot jobbet. Och sedan hände det. På en sekund ändrades en helt vanlig, P3- ackompanjerad bilfärd till en röd bil som utan att blinka plötsligt for över den heldragna linjen och tvingade mig bromsa, väja undan. Det lilla duggregn som fallit gjorde att bilen la sig på bredsidan. Inget fäste och sedan fäste i helt fel läge. Jag åkte rätt in i betongfundamentet, allt skakade, knakade och plastbitar flög runt bilen. Allt gick i ultrarapid och utan att jag riktigt vet hur hade jag rattat upp bilen, stannat, fått igång mina varningsblinker och satt mig i passagerarsätet. En sådan ofantligt overklighetskänsla for över mig. Det här kan omöjligt ha hänt, hörde jag mig själv säga. Jag hoppade ur bilen, bad till Gud eller något att de där plastbitarna som jag sett inte alls kommit från min bil. Men det är klart att de gjort det. Betong släpper inte mycket plast. Jag tittade mig omkring, sökte efter något som kunde intyga att jag ännu sov. Möttes istället av en biltuta och en bilist som for förbi med långfingret framme. Medmänsklighet at its finest.

Satte mig på huk vid bilen och ringde Alexander. Han ville veta hur jag mådde, men jag tyckte det var helt oväsentligt. Bilen var sönder och jag var den enda som hade nyckel till jobbet. Vad fan gör man när man krockar, frågade jag. När Alexander fått veta att jag mådde bra sa han åt mig att ringa 112 . Ägnade vad som kändes som en evighet åt att förklara för telefonisten att jag var helt okej och inte ville ha en ambulans.

-          Men är du inte chockad då, undrade rösten på andra sidan luren.

Och istället för att tycka att det var bra att hon försäkrade sig om att jag var okej svor jag fram:

-          Men det är väl klart som fan att jag är chockad, jag hade inte planerat att krocka så jo. Men framförallt måste jag verkligen till jobbet nu!

Hon sa till slut att hon bara skickar en polisbil och jag ringde upp min kollega, förklarade att jag skulle dröja eftersom jag krockat. Sedan kom polisbilen rullande. En kvinna och en man med snälla ögon hoppade ur, frågade hur jag mådde och vad som hänt. Jag fick blåsa, lämna uppgifter och när de frågade om någon eller något skadats svarade jag:

-          Gullan. Bara Gullan.

Sedan fick jag förklara att Gullan alltså var bilens smeknamn och inte någon stackars katt eller dylikt. Sedan körde de mig och bilen till jobbet. Framför en kö på cirka femtio människor anlände jag till jobbet i polisbil, tätt följd av en krockad stackars bil rattad av en polis. Jag antar att man skulle kunna kalla det en häftigt entrée. Väl inne på jobbet grät jag. För att det gått så fort, för att Gullan var sönder, för att alla kramade mig, för att ingen var arg över bilen eller över att jag var sen och för att jag insåg hur mycket tur i oturen jag haft.

Ytlig glädje

Idag har jag jobbat och fått så ofantligt mycket komplimanger. Meningar så som "Vad fin du är", "Wow, vad du är modig" och "Shit vad snyggt" har haglat in där jag stått och välkomnat mina medlemmar. Och jag har bugat, bockat och dessutom nickat instämmande. Instämt eftersom jag känt mig förbaskat fräsch. Jag har haft en sån där dag då sökt efter min egen spegelbild och nästan viljat sjukanmäla mig för att fotografera min egen skalle. För ett par månader sedan konstaterade min pappa glatt att mitt hår såg ut som det ruttnade. Och såhär i efterhand, när mitt hår ser ut att ha formats av Gud själv, är jag redo att hålla med. Det där frisörbesöken gjorde underverk ju. Tack Linda på Frisörgruppen! Tada hörni!

Frank The Gangster

Nämnde att det flyttat in en boxervalp i radhuset och här är han. Han heter Frank och fyller 14 veckor på torsdag. Han är söt, rolig, energisk och ganska dum ibland. Ikväll gjorde han tillexempel något så korkat som att äta upp sin egen bajs. Men oftast är han snäll och söt. Han vet sitt namn, kommer när vi ropar och sitter ned på kommando. Sedan Frank kom till Hammarkullen har jag sällan behövt fundera på vad jag ska göra. Jo, han må vara ung men han har redan hunnit med hela tre besök till veterinären. Ett besök för vanlig vaccination och två besök för att undersöka baktassen som gjorde ont efter ett illa planerat skutt som han gjorde under ett så kallat boxerfnatt. Usch, vad det sved i hjärtat när det gjorde ont på honom och oj, vad glad jag blev när han efter nästan en vecka på tre ben ställde ned bakbenet och blev sitt vanliga jag igen. Till och med Aquila verkade lättad när valpen blev pigg igen (även om hon säkert ångrar sig nu). Nåväl, ni kommer säkert få träffa på Frank också senare i bloggen. Det känns som att han är en hund som kommer skapa historier.

Nystart nu

Skrev rubriken ovan, läste den och slogs sedan av tanken: Nystart, hur fan då? Samma blogg. Samma jag. Samma format. Det är väl snarare hej igen än nystart nu. Jag tror att det är rätt ofta som man utropar nystart när det snarare handlar om en omstart. Ctrl, alt, delete och pröva igen typ. Men det kanske inte spelar någon roll om man ropar omstart eller nystart. För kanske handlar det mer om känslan är det bokstavliga. Mer om den faktiska starten än grammatiken.

Lite som när man efter ett förhållande vrålar ut att det är dags för nystart när det ofta handlar om att man tar en omstart. En till start från samma gamla singelruta liksom. Men i det läget handlar ju nystart-vrålet om just känslan. Känslan av att ha skakat av sig det gamla, sårats eller kanske sårat och sedan bestämt sig för att göra något åt det. Ctrl, alt, delete. Starta om. Hoppas att det löser problemet. Jag står inte på någon singelruta. Tvärtom står jag på en "Två år och jag fortsätter blir mer kär, det är ju magiskt"-ruta. I alla fall. Jag hade tänkt radera och börja om här på bloggen, köra en riktig nystart utan allt det gamla i arkivet. Men efter lite övervägande så vill jag inte det. Det gamla är också fint. Så jag startar bara om. En omstart löser det mesta ju.

Men jag kanske borde berätta lite kort om vad som hänt sedan sist. Och den korta historien är helt enkelt att jag och Alex numera har en liten boxervalp i huset. Jag har även hunnit krocka och blivit heltidsanställd som anläggningsansvarig på Fitness24Seven. Men mer om det snart. Och ja, det är klart att jag kommer lägga upp bilder på boxervalpen. Hej igen!