Tack till bossen

Jag var alltså på Bruce Springsteen i går. I går vid samma tid som nu stod jag på ett fullkomligt exploderande Ullevi framför dessa livs levande legender som Bruce Springsteen och The E Street Band ju är.

Vi köade från strax innan elva, kom tidigt och fick nummer skrivna på handen för förtur i kön. Vi köade i duggregn, vi köade i värme som fick oss att kasta av oss regnponchos och tjocktröjor och slutligen så köade vi i vad som tidningarna i dag refererar till som "det stora regnkaoset". Tusentals var vi som väntade och jag insåg det helt verkliga med hans smeknamn The Boss. Ingen tvekar att vänta, alla vill vara där, under hundra kilo regn vill alla vara där. Vi kröp ihop i våra regnponchos, skrattade åt galenskapen, såg fingrarna förvandlas till russin som om man badat alldeles för länge.

Det plaskade om våra Converse och ändå log man påväg in på Ullevi där vi skulle vänta i ytterligare tre timmar. Det låter så himla löjligt, men, det var något i luften, det fanns ett löfte om något stort som höll humöret uppe. Jag har sett i dagens recensioner att Steve strax innan konserten twittrat: "There's something about the thought of fans waiting out in the rain all day that makes us crazy. I feel one for the ages coming on.". Kanske var det vad vi kände av. 

När klockan var halv nio på kvällen började molnen spricka upp och när de lade ut de sista sakerna på scenen var vädret såpass bra att regnponchon åkte av. Men då kom den riktiga stormen. Då kom allt som de skriver om i tidningarna, allt som de beskriver som oförglömligt, magisk och legendariskt. Enorma ord och helt sanna ord. Att se hela arenan lysa upp av tusentals kameror och mobiltelefoner när Bruce ber oss visa våra "fireflies", att stampa i takt och vifta med händerna tills axlarna knappt går att hålla upp och höra publiken sjunga med låt efter låt var inget annat än allt det. 

De exploderade på scen och vi exploderade tillbaka. När Bruce hyllade Clarence, pratade om hur Göteborg varit speciellt för honom och sedan spelade Jungleland föll många i tårar. Clarence brorson Jake spelade saxofon där hans morbror förut gjort det. I slutet på låten lyfte han saxofonen mot himlen som en hälsning och då tårades också mina ögon. Ännu en gång.

Jag är inget galet Springsteen-fan, jag lyssnar inte på honom varje dag eller ens varannan dag, jag kunde inte alla låtar som han spelade igår och ibland sjöng jag jättehögt och jättefel. Men det spelar ingen roll. För det här framträdandet kommer jag minnas varje jävla dag för resten av mitt liv.