När min rullgardin åker upp ska det spraka av färger

I dag vaknade jag upp till en sådan där grå höstdag. Hela himlen var fylld av ljusgrå moln som liksom inte ens var moln, utan mer bara en hinna. Höstmolnen, de är inte fluffiga, de har inte ens en kant eller början. De är liksom bara över hela himlen ändå. På varenda kvadratmeter av himlen ändå.

Jag drog ned rullgardinen, tog till flykt under täcket och försökte sova bort skiten. Vaknade upp några timmar senare till en lika grå himmel. Gick upp och ut på morgonpromenad med Aquila, muttrande om hur helvetes helvetiskt grått allt var just i dag. Inte ens löven på marken var färgglada, sådär som de brukar vara. I dag hade de börjat förmultna. I dag var de bruna. I dag låg de som halkiga lerklumpar i redan halkiga trätrappor. Riktade mitt bittra, tunga huvud mot marken tills jag nästan krockade med en förbipasserande liten dam. Drog upp mitt huvud och tittade upp lagom till att en höstvind ryckte tag i ek lite längre bort. Massor av färgglada höstlöv föll från trädet och landade på de förmultnade löven. Jag kom plötsligt ihåg att det gråa bara gömmer saker ibland. Det fina finns ju hela tiden, om man tittar på rätt ställe. Om man tittar på sina smutsiga Converse kommer hela dagen kännas som just det. Men, tittar man upp och ser sig omkring kan man plötsligt få se naturen skapa konfetti-regn.

Jag plockade med mig några kvistar med envisa höstlöv och satte i mitt sängfönster. Innan jag ser det gråa utanför fönstret ska jag se dem, och även när jag ser det gråa utanför fönstret så ska jag se dem.