Välkommen (tillbaka)

Jag är hos dig igen, bloggen. För jag har saknat dig. Har saknat att trycka ned tangenterna, saknat att trycka publicera, saknat att sätta tankarna på pränt. Saknat det där pappersarket, saknad den här sidan som är bara min i det enorma jävla myllret som internet ju faktiskt är. Jag är här igen och nu tänker jag stanna. Sist vi sågs var det novembergrått i Göteborg och år 2013. Himla 2013 alltså, ett år som för mig mest var en enda stor tidsbrist. Nu har första veckan av hösten kommit och jag känner att jag äger min egna tid på ett annat sätt. Jag har släppt allt jag borde hinna med och vet ni vad? Jag hinner med så mycket mer nu. Är så mycket mer ikapp med allt när jag skiter i att springa ikapp. Låter både pretentiöst och fånigt inser jag, men det är så.

Förra året fick jag för mig att jag var tvungen att veta mitt syfte med bloggen, att jag var tvungen att nischa den och kanske synas på ett annat sätt. Och då dödade jag det. Dödade det som skrivandet alltid varit för mig, nämligen helt otvunget och naturligt. Hade så många inlägg som jag aldrig publicerade för att jag fick för mig att allt var tvunget att ha något sorts mål. 

Vart vill jag med det här inlägget då, tänkte jag och fick en klump i magen. 

Som ni förstår var det inte ett perfekt sätt att mata skrivlusten på. Och grejen är inte att jag ska komma med någon livsläxa så här i efterhand. Nej. Jag tänker ännu på vart jag egentligen vill med alla dessa ord som jag slänger ut i det nästan ändlösa molnet av nät. Men nu tänker jag att det kanske räcker med att jag vill skriva helt enkelt, att det liksom räcker som svar på frågan. 

- Vad vill jag med det här inlägget? 

- Skriva. Så enkelt kan det väl få vara? Klart det kan.

Så jag här hos dig igen, bloggen. För att skriva. För att det är vad jag tycker är roligast. Lite jäkla passion för skrivandet räcker väl alldeles utmärkt för att blogga. Så, vi kör på igen. Välkomna tillbaka. Tack till er som väntat.