Tack för cigaretten, och för att jag får finnas

Dagen började med ett jubel då jag slog igång tv:n och såg att Obama vunnit. Lyssnade på talet och tänkte att: "Fan vad glad jag blir USA". Hurra hörni! Gick hemifrån med en känsla av att framtiden var ljus och att människor kanske vill varandra gott ändå.. Sedan kom jag på att Sverigedemokraterna ännu är Sveriges tredje största parti. Helvete. 

Kom att tänka på en grej som hände för någon vecka sedan när jag och några vänner var på väg till spårvagnen. Vi mötte en herre som undrade om vi kunde tända hans cigarett. Det kunde vi. Han tackade, insisterade på att ge oss några cigaretter som tack, bockade och sa sedan: "Tack för att ni accepterar invandrare". Fan, den kommentaren kastade ju omkull oss fullständigt. För vad fan svarar man? Varsågod? Ingen fara? Helvete, vad hemskt och konstigt det kändes. Ska verkligen andra människor gå omkring och tänka att de ska vara tacksamma för att jag gör något så enkelt som att accepterar dem. Jag finns, du finns. Borde det inte vara självklarast av allt?